LIVSVÄGLEDNING

 
Livsvägledning
En lång och livskraftig tradition för livsfrågor

Sedan antiken har människor – enskilt eller i grupp – sökt livsvägledning i filosofin, och sedan 1980-talet har denna praktik fått förnyad och allt starkare ställning. Filosofisk livsvägledning kallas ibland för "filosofisk praktik". Den som önskar läsa mer om och för samtalsprofessionen kan här finna en lista med hjälpsamma verk från ett flertal professioner. Men samtalskonst går det inte att läsa sig till utan bara att förvärva genom praktik:

 
Litteratur A-H


Amir, Lydia B. “Morality, psychology, philosophy.” Philosophical Practice 1, nr. 1 (2005): 43-57. – Artikeln argumenterar att psykologer åtagit sig att besvara existentiella och etiska frågor trots att deras utbildning inte underbygger sådan praktik. Eftersom endast filosofiska praktiker är övade i existentiella och etiska undersökningar, menar Amir att sådana undersökningar tillhör den filosofiska praktikens område.

Amir, Lydia. New Frontiers in Philosophical Practice. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2017. – I tolv kapitel utforskar och uppvisar filosofer tillvägagångssätt, syften, utmaningar och målgrupper för filosofisk praktik. Uppsatsernas kvalité varierar.

Andersen, Tom. Reflekterande processer: samtal och samtal om samtalen. Övs. Bengt Weine och Kerstin Hopstadius. 5 upp. Lund: Studentlitteratur, 2011. – Författaren var professor i socialpsykiatri vid Universitetet i Tromsø där han länge samarbetade med den filosofiske praktikern Anders Lindseth (se nedan) om samtalsmetodik. Andersen summerar förmodligen själv boken bäst: ”Jag skulle önska att vi helt slutar att tala om terapi och forskning som människoteknik, och hellre talar om det som människokonst, konsten att delta i band med varandra.” Boken beskriver hur samtalsledarens omsorg måste vara deltagarens och inte åskådarens och att samtalsgästen förändrar sig själv genom det språkliga samarbetet om vad som är viktigt för honom eller henne.

 

Annas, Julia. Plato: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, 2003. – För den som är förhäxad av en dogmatisk istället för en aporetisk läsning av Platon, kan kapitel tre vara en god inledning. Annas antyder att Platons dialoger kanske inte främst syftar till att framföra enskilda läror utan till att utöva gemensamma undersökningar; att filosofi snarare innebär att förstå sig själv än Platon; att stötta andra att undersöka sina egna tankar och känslor snarare än att uppställa sina egna tankar och känslor.
 

Aristoteles Den eudemiska etiken (många utgåvor och översättningar). – Första delen av en av versionerna av Aristoteles tvåbandsverk om karaktärsdaning kan knappast summeras här, men filosofiska praktiker torde göra väl i att beakta hur han beskriver undersökande gemenskap: ”Alla har åtminstone något att bidraga med, eftersom envar tillför sitt eget till sanningen. Från dessa [bidrag] måste vi på något sätt framvisa dessa [dygd och visdom]. Ty från sanningsenliga men oklara yttranden kan vi gå vidare till klara, ständigt utbytande den vanligtvis förvirrade utsagan mot den erkända. […] Men detta kräver stor försiktighet […] eftersom vi måste uppmärksamma inte bara slutledningar, utan ofta hellre tingen som träder fram […] Ty ofta är det sanningsenligt som synes ha bevisats genom slutledning, men inte av den orsak som slutledningen anför.” (1216b30-34, 40, 1217a11-15) Att finna eller åtminstone söka livssanning i levernet kräver således flerstämmighet.

Aristoteles Den nikomachiska etiken (många utgåvor och översättningar). – Första delen av en av versionerna av Aristoteles tvåbandsverk om karaktärsdaning kan knappast summeras här, men filosofiska praktiker torde göra väl i att till exempel beakta hur han beskriver klokhet och gemenskap: ”Överläggning förekommer för sådant som för det mesta sker, men där utgången är oklar och obestämd. Vi anlitar andras råd när vi skall överväga större saker för att vi inte litar till vår egen förmåga att avgöra." En filosofisk praktiker önskar vara en rådgörare som bereder rådrum för att rådfråga livet med den rådville eller rådlöse.

 

Aristoteles Politiken (många utgåvor och översättningar). – Andra delen av Aristoteles tvåbandsverk om karaktärsdaning kan knappast summeras här, men filosofiska praktiker torde göra väl i att beakta hur han förklarar Sokrates framgångslösa definitionsförsök: "De som allmängiltigt hävdar att dygd är god sjäslig hållning eller att handla rätt, bedrar sig själva. Ty det är långt bättre att lista dygder såsom Gorgias än att definiera sålunda." (1260a25) Förmodligen är det inte Gorgias valhänta lista i sig, utan den tillsammans med iakttagelsen att "dygd" utsägs "i ett bestämt förhållande till varje särskild verksamhet och ålder"(Platon Menon 71d-e) som förordas, eftersom analog predikation är centralt för Aristoteles. I sin kommentar erinrar Aquino oss om att handlingar angår enskildheter och att vi därför särskilt behöver överväga handlingarnas enskildheter. Här finns också förbindelser med Wittgensteins begrepp om familjelikhet. Att praktisera filosofi skulle då vara bland annat att undersöka levnadsfärdigheternas enskildheter, särskildheter och likheter i levernet istället för att framtvinga eller påtvinga levernet definitioner.

 

Austin, Scott. “The Paradox of Socratic Ignorance (How to Know That You Don't Know).” Philosophical Topics 15, nr. 2 (1987): 23-34. – Centralt för det särskilda sokratiska uppdraget och tillvägagångssättet är att veta att vi inte vet och vad vi inte vet. Däri består visheten. Men hur kan vi veta att vi inte vet och vad vi inte vet? Austin argumenterar att paradoxen uttrycker en förbindelse mellan filosofisk antropologi och filosofisk teologi. Den visdomssökande hållningen vet inte svaren på livsfrågorna som den gudomliga visheten vet, men hållningen leder människans oändliga dialogiska sökande efter svaren. Det är genom vetskapen om att relationen till det gudomliga är icke-vetandets relation, som vi vet det mänskliga icke-vetandet och blir visa. Att veta att vi inte vet skänker oss just det vi inte vet.

Bachtin, M. M. Dostojevskijs poetik. Övs. Fyhr och Öberg. 2 uppl. Gråbo: Anthropos, 2010. – Denne ryske litteraturvetare och filosof argumenterar för att dialogen är oundgänglig för att komma till självkännedom. ”Sanningen om de yttersta frågorna kan inte, enligt Dostojevskij, framträda inom ramen för ett enskilt, individuellt medvetande. Den framträder, och alltid partiellt, i en process av dialogiskt umgänge mellan likaberättigade medvetanden. Denna dialog om de yttersta frågorna kan varken avslutas eller fullbordas så länge det finns en tänkande och sanningssökande mänsklighet. Ett slut för dialogen vore likvärdigt med mänsklighetens undergång. Denna tanke fanns i embryonal form hos Sokrates. Men den fick ett djupare och fullödigare uttryck i Dostojevskijs romaner.”

Bang, Henning, och Thomas Nesset Midelfart. “Dialog og effektivitet i ledergrupper.” Tidsskrift for Norsk psykologforening (2010). – Den här studien av 530 ledare från 75 ledargrupper i 35 norska företag visar på ett tydligt samband mellan dialogens utforskande, respektufulla och konstruktiva gemenskap och ledargruppens måluppfyllelse.

Bergman, Susanne & Camilla Blomqvist. Uppskattande samtalskonst: om att skapa möjligheter i samtalets värld. 4 uppl. Lund: Studentlitteratur, 2018. – I den här boken beskriver en beteendevetare och en socionom hur vi kan hjälpa varandra till att detaljrikt berätta vår livshistoria genom att ställa frågor som undersöker vad vi uppskattar, värderar, och önskar i livet. Svaren frigör ofta handlings- och livskraft till att förändra och förbättra. Kapitel 6 innehåller en rik exempelsamling på frågor. Kanske är det emellertid åtminstone rådligt i början av en samtalsräcka att använda framtidsberättelser med försiktighet för att den enskilde inte skall ledas bort från sin befintlighet, från vad denne känner, uppfattar, tänker och gör här och nu. Senare när befintligheten berättats detaljrikt, kan förväntningar och i synnerhet framsteg och framgång bli verksamma. Författarna förväxlar genomgående att upplevelser, beskrivningar och berättelser är relativa verkligheten med att verkligheten är relativ upplevelser, beskrivningar och berättelser.

Bjørndal, Cato R. P. Konstruktive hjelpesamtaler: mestringsfremmende perspektiver og redskaper i veiledning, rådgivning, mentoring og coaching. Oslo: Gyldendal akdemisk, 2016. – Författaren är en av nordens främsta forskare på vägledningens pedagogik. Konsten att hjälpa människor beskrivs som en arbetsallians mellan vägsökande och vägledare, och boken erbjuder konkreta redskap för att utforska perspektiv, strukturera samtal och levandegöra innehåll, så att livet bättre kan förstås och bemästras. En mycket konkret handbok.

Bohm, David. 1996. On dialogue. London: Routledge. – Kapitel två är kanske Bohms utförligaste översikt och redogörelse för sin uppfattning om gruppdialogen, med praktiska förslag på fördjupande tillvägagångssätt när svårigheter uppkommer och med hänvisningar till övriga kapitel för vidare utforskning av temata. Här introduceras och förklaras också grundläggande hållningar som att vänta med sitt omdöme, känslighet och impulsivitet. Dock innehåller hans redogörelse för dialogen en del självmotsägelser, så den behöver kompletteras med annat material.

Buber, Martin. Ich und Du i t.ex. Das Dialogische Prinzip. Heidelberg: Schneider, 1965, 1923. Jag och du, sv. övs. Margit och Curt Norell. Stockholm: Bonnier,1962. – I den här klassikern hävdar Buber att människan kan förhålla sig till ett objekt antingen såsom ett ”det” eller såsom ett ”du”. Det senare förhållandet är grundläggande, eftersom människan blir först ett ”jag” i förhållande till ett ”du” och detta sker genom språket. Uppmärksamhet till denna språkliga samhörighet kan fördjupa vår självkännedom och gemenskap i dialogen.

 

Buber, Martin. Zwiesprache: Traktat vom dialogischen leben. 2 uppl. i t.ex. Das Dialogische Prinzip. Heidelberg: Schneider, 1965, 1947. Sv övs. Pehr Sällström i Dialogens väsen: traktat om det dialogiska livet. Ludvika: Dualis, 1993. – Här skriver Buber utförligare om dialogen än i Jag och Du. Dialogen grundar sig på villrådighet, förbidan och förväntan. När människor förhåller sig dialogiskt till varandra, gör de den andres konkreta och säregna existens närvarande i samtalet med ömsesidig öppenhet, lugn och generositet. Det dialogiska livet ”består i framhärdandet i det konkreta […] och djärves stammande ge sitt svar. ” Den egna tanken blir till i möjligheten att någon annan kan begripa och bedöma den, och genom delaktigheten i vår utsagda tillvaro kan personlig förändring uppnås. ”Det är sålunda inte fråga om att ägna sig åt brädspel i luftslottets torngemak, utan om en förbindlig livsuppgift på den hårda jorden, vid vilken man obönhörligen blir varse den andres annanhet, upptar dess beskaffenhet i sitt eget tänkande, tänker på det, ja, tilltalar det i tanken.”

Buber, Martin. Das Problem des Menschen. Heidelberg: Schneider, 1938. Sv. övs. av Pehr Sällström i Människans väsen. Ludvika: Dualis, 2005. – Bubers försök till filosofisk antropologi är idéhistoriskt upplagt och idéhistoriskt bristfälligt. Men insprängt finns hans egna reflektioner om vad det är att vara människa och dessa kan utvecklas praktiskt. Han ställer dialogism mot individualism och kollektivism, där individualismen förstår människan endast i sin relation till sig själv medan kollektivismen förstår människan bara i relation till samhället. Dialogism framförs som det tredje alternativet, enligt vilken människans väsen kan komma till egentligt uttryck i självförverkligande relationer med andra människor. Här är det inte antingen den enskilde eller massan, utan människa med människa, som ömsesidigt och öppet vänder sig språkligt till varandras annanhet. Ty det mellanmänskliga samtalet är det egentliga uttrycket för människans väsen. Dialogen möjliggör då möte och återfinnande både av en själv och gemenskapen. Endast mellan äkta personer i äkta relationer kan  människa med människa förverkligas. Mellanheten uppkommer av dialogens dynamiska dualitet och de växelvisa bidragen upprättar en gemensam livssituation mellan människor.

Bugental, James. "Preliminary sketches for a short-term existential-humanistic therapy," red. Kirk J. Schneider & Rollo 
May, The psychology of existence: an integrative, clinical perspective. New York: McGraw-Hill, 1995, s. 261-264. – En förutbestämd kort räcka samtal kräver ett mycket avgränsat samtalsämne och tydligt förlopp. Här skisserar en forskare och praktiker samförståndet som behöver uttryckas vid kortfristighet. Hans sex faser synes reducibla till tre. Den första fasen bedömer om samtalsgästen kan klargöra sitt samtalsämne, rannsaka sig själv och gemensamt undersöka, för att kunna ingå avtal om ett bestämt antal samtal. Samtalsvärden upplyser om att självrannsakan kräver självständighet och att de tidsmässiga och innehållsmåssiga begränsningarna gör det svårt att improvisera och spåna. I den andra fasen fortskrider den gemensamma undersökningen och då väcks ofta motstånd mot förändring, så att samtalsvärden måste utrycka att motståndet inte gemensamt kan genomarbetas kortfristigt utan att samtalsgästens sinnesnärvaro och motivation bortom samtalen blir desto viktigare för att förändringarna skall bli djupgående och långvariga. Kortfristigheten kan vara ett uttryck för motstånd mot att rannsaka hela sitt liv. Den sista fasen bedömer vad som har uppnåts och vad som återstår för det reflekterade livet. Sedan avbryts samarbetet godtyckligt, men så är också livet ändligt.

Bäfverfeldt, Jeanette, red. Håller vi på att förvandla livet till en sjukdom? Stockholm: 8tto/Kunskapscentrum för jämlik vård, 2014. – En antologi med många olika perspektiv på psykisk ohälsa, som alla syftar till att problematisera antagandet att det är sjukligt med motgångar och kriser i livet. Med andra ord, en efterlysning att ta livsfrågorna på allvar i samtalet.

Cohen, Elliot D., och Samuel Zinaich. Philosophy, counseling, and psychotherapy. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2013. – Det främsta syftet med den här antologin är att öppna för dialog mellan filosofer och psykologer om deras samtalspraktiker. De tre delarna sträcker sig (med varierande framgång) över definitioner, tillvägagångssätt och tillämpningar av filosofisk vägledning.
 

Cohn, Hans W. Existential thought and therapeutic practice: an introduction to existential psychotherapy. London: Sage, 1997. – En liten inledning till ett filosofiskt snarare än en naturvetenskapligt tillvägagångssätt i den dagliga samtalspraktiken. Ramverket utgår från psykiatrikerna Ludwig Binswanger and Medard Boss, som i jämförelse med och motsättning till Freud och psykodynamisk teori började utarbeta en ny praktik utifrån Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty.

Cooper, Rachel. “Socratic Questioning in 'Alien Landscapes?'.” Journal of Applied Philosophy 34:5 (2017): 724-729. – Enkel sammanfattning av Jonathan Glovers intressanta Alien Landscapes? Boken beskriver sokratiska dialoger med människor som fått diagnosen personlig-hetsstörning. Glover framför åtminstone tre sätt för hur vänligt och sympatiskt frågande kan främja människors förståelse av att deras nuvarande uppfattningar eller levnadssätt kan behöva förändras. För det första bevisar Glovers utforskningar hur sokratiskt frågande kan främja en mer nyanserad kartläggning av en individs värdesystem, underlätta en bättre förståelse av vad som kan ha gett upphov till personlighetsstörningen och erbjuda uppslag för behandling. För det andra menar Glover att de jämförande alternativ som sokratiskt frågande föranleder utgör en form av terapi som utmanar de försnävade uppfattningar och värderingar som fördärvar en människas liv. För det tredje kan klargörande, utforskande och utmanande frågor rekonstruera identitet och autonomi. Cooper har två invändningar mot Glover. För det första är ett långsiktig individanpassat program med en konstfärdigt driven och moraliskt god frågeställare alltför dyrt för att vara av praktisk nytta. För det andra undviker Glover de svåra fall där förbindelsen mellan sanning och lycka (istället för önsketänkande) tycks ostadig. I sin replik (i samma nummer av tidskriften) menar Glover att den första invändningen gäller för psykoterapi generellt och inte bara sokratisk terapi. Mot den andra invändningen menar Glover att boken tar upp svåra fall och att även i dessa kan sokratisk terapi främja om än inte garantera ett bättre liv. Bägge synes ovetande om att det finns omfattande utbildningar för filosofisk praktik i t.ex. Norge och Tyskland.

 

Crafoord, Clarence. Människan är en berättelse: tankar om samtalskonst. 2:a utg. Stockholm: Natur och kultur, 2005. – Även om boken är ojämnt och inkonsekvent skriven, delar den mångårig erfarenhet av mångfalden former av lyssnande, frågande och tigande. Förordet framhäver att det viktigaste är den outsägliga och personliga närvaron i den existentiella dialogen. Det är inte teknik eller metod utan just konst. Crafoord framför även tänkvärda tankar om tystnadsplikt. Slutligen är det en bok som kan användas för att öva tålamod och fördragsamhet, eftersom den innehåller otaliga cartesianska och freudianska begreppsförvirringar om t.ex. privata språk, minnen, barndom, sexualitet, drömmar, representantskap, inre värld, o.s.v. Här förmedlas också en förenklad uppfattning om etik.

Cooper, John M. Pursuits of wisdom: Six ways of life in ancient philosophy from Socrates to Plotinus. Princeton University Press, 2012. – Cooper försök leda en bred läsekrets in i att leva filosofiskt. Utgångspunkten är antikens filosofi, eftersom den till skillnad från modern filosofi söker utarbeta en helhetsförståelse av livet som skall utövas. Att leva filosofiskt är att leva utifrån och i enlighet med en genomtänkt helhetsförståelse av livet: att vara motiverad och motiverande av sitt vishetssökande. Kapitel 2 är en fin introduktion till Platons sokratiska förebild, som visar att vishetssökandet dels består av ständiga dialoger om livsfrågor, dels av att stadigt söka praktisera dygd i vardagslivets alla omständigheter.

Deurzen, Emmy van. Existential counselling & psychotherapy in practice. 3 ed. London: SAGE, 2012. Det existentiella samtalet: ett perspektiv för psykoterapin, sv. övs. Margareta Wentz Edgardh. Stockholm: Natur och kultur, 1998. – Fin handbok i existentiell psykoterapi som utgår från en mångfald fallbeskrivningar av pågående samtal och framhäver vikten av att låta samtalsgästen reflektera över sitt etos och sin existens utifrån vardagserfareheter. Men författaren tycks sammanblanda ”existentiell” och ”existentialistisk” och låter ”existentiell” bestämmas av en handfull existentialistiska böcker. Ibland tycks van Deruzen ta över författarskapet till samtalsgästens berättelse på basis av detta fåtal texter och reducera livsutmaningen till något av på förhand bestämda temata. När inte gästen själv får vara upphov till berättelsens fortsättning torde dennes förmåga att förändra sitt liv försvagas. Författaren visar ingen förståelse av att hennes etiska relativism kan rymma självmotsägelser.

 

Deurzen, Emmy van, & Claire Arnold-Baker, red. Existential perspectives on human issues. A Handbook for therapeutic practice. London: Palgrave Macmillan, 2005. – Essäsamling som erbjuder fallbeskrivningar, tillämpningar och litteraturöversikter för nästan trettio temata. Essäerna är av växlande kvalitét och läsaren torde göra väl i att inte anta den övergripande indelningen av existensen i "fyra dimensioner," utan erinra sig att vi existerar kroppsligt, socialt, personligt och andligt.

Deurzen, Emmy van, och Martin Adams. Skills in existential counselling & psychotherapy. 2:a uppl. London: SAGE, 2016. – Även om boken bitvis är rörigt formulerad och färdighetsbegreppet oklart, så innehåller den många goda råd från beprövad erfarenhet. Första kapitlet anger ramverket för att låta den enskildes enskilda liv framträda i dess enskildheter på den enskildes sätt för den enskildes livsförståelse utifrån den sokratiska dialogens motto ”känn dig själv.” Det andra kapitlet hävdar att samtalsvärdens visdomssökande karaktär utvisar en väg för samtalsgästens livsfråga. Trots att tredje kapitlet introducerar fenomenologins fikonspråk valhänt, så framvisar det fint vikten av att bli och förbli uppmärksam på sina egna fördomar, förgivetantaganden och förutfattade meningar samt tolkningens betydelse i samtalet. Fjärde kapitlet handlar om att hjälpa den andre till att återta och bevara en mottaglig, öppen och eftertänksam livshållning och därigenom vägleda sig själv om en tidigare otänkbar framtid genom igenkännande av nutiden och erkännande av dåtiden. Det femte kapitlet hävdar att självförverkligande är såväl existentiellt som etiskt och därför undersöker samtalet gemensamt känslor, värderingar och drömmar i deras mångtydigheter, motstridigheter och motsägligheter. Kapitel sex hävdar att symtom antyder att vi inte lever som vi vill och därför behöver filosofen såväl ombesörja samtalsgästens önskan om symtomlindring som öppenhet inför livsutmaningen – ofta relationsproblem – för att inte undvika eller förneka livets flerstämmiga flertydighet. Det sjunde kapitlet menar att även om varje samtalsgäst är särskild, samtalsämnena lika många som samtalsgästerna, och berättandesätten relativa till den enskilde och dennes kultur, så finns det likheter i klargöringen av erkännandets första fas, delningen och tolkningen i häpnadens andra fas, och uppmuntran i befästandets tredje fas. Kapitel åtta utgör tillämpningar på handledning samt par- och gruppsamtal. Det nionde kapitlet framhäver den tvetydiga utmaningen att praktisera filosofi och forska på filosofisk praktik i ett hälso- och sjukvårdssystem som antar en medicinsk istället för en existentiell och etisk referensram. De flesta kapitel innehåller övningar.

Dilman, Ilham. Existentialist Critiques of Cartesianism. London: Palgrave Macmillan, 1993. – Boken argumenterar att cartesisk kunskapsteori och modern naturvetenskap leder oss att missförstå oss själva. I dialog med Heidegger, Marcel, Sartre och Wittgenstein, utvecklar Dilman en redogörelse för personlig utveckling och självkännedom. Även om vi lär oss uppskatta betydelsen hos den och det som finns oberoende av oss, så är deras verkliga betydelse beroende av vårt personliga gensvar. Vi kan gensvara oskyldiga, bedrägliga eller inkännande om själva. Hur eller hurdan jag är den jag är, är avgörande för hur jag känner inför och lever med omvärldens betydelse i mitt liv: är jag oskyldig om mig själv, bedrar jag mig själv eller känner och är jag mig själv? Att förändra sig själv innebär att genom bearbetning, genomarbetning, delvis göra om intet och lära sig av vad jag känner, delvis bringa fram och lära mig ånyo vad jag känner. Det är att komma till sig själv och finna sig själv inte såsom något på förhand existerande, utan att bli självständig genom att känna och vara sig själv.

Dilman, Ilham. Raskolnikov's rebirth: psychology and the understanding of good and evil. Chicago: Open Court, 2000. – Bokens titel och vision summeras i det sista kapitlet om Dostojevskys Brott och straff. Raskolnikov försökte hävda sig själv och försvara sig mot omgivningens påtryckta moral genom sina förbrytelser, men han blir sig själv genom att såväl ångra och sona sitt onda som att återta och erkänna vad det goda gör honom till snarare än vad det leder till. Det första kapitlet argumenterar att psykologi syftar till att förstå individen, dennes beteende och motivation, men att individen inte kan förstås med universella konstanter bortom utan blott i och genom individuella variationer. Andra kapitlet fördjupar kritiken av experimentell psykologi med ett argument att etik och karaktär inte kan förklaras nomotetiskt utan ideografiskt och att vi måste skilja mellan levnadssätt som är uppriktiga och sådana som inte är det. Kapitel tre argumenterar att en eftertänksam psykologi har lärt sig förstå att vi alla och envar har en mer eller mindre självupptagen, självisk och inskränkt karaktär, och försöker myndiggöra den enskilde att uppriktigt bli sig själv genom tillit, omsorg och mod för sina egna etiska övertygelser. Det fjärde kapitlet argumenterar att personlig förändring och karaktärsdaning är förbunden med självkännedom, nämligen att bli medveten om farhågor och förväntningar, lust och olust, som splittrar respektive samlar en själv. Femte kapitlet argumenterar att lycka i det oförutsägliga livet inte bara består av omständigheter utan också av de särskilda färdigheter som kallas för dygder. Det sjätte kapitlet kontrasterar Freuds förvirrat förenklade upptattning att moralen hindrar individen att bli sig själv med en kritisk uppskattning av Jungs, Kleins, Winnicotts och Fromms uppfattningar att etik kan främja individen att bli sig själv. Sjunde kapitlet argumenterar att mod och omsorg är tvärkulturella förmågor hos den mänskliga naturen, som förverkligar individen och gör henne till sig själv medan vekhet och själviskhet, fördärvar och förfrämlingar individen från sig själv. Åttonde kapitlet argumenterar att individen förverkligas av den mogna kärlek som förenar alla dygder i en god karaktär, medan hat fördärvar individen. Nionde kapitlet argumenterar att psykoanalysens tidiga nomotetiska förklaringar begränsade sig till omogen religiositet och infantil gudstro medan psykoanalysens senare ideografiska förklaringar öppnar för morgen religiositet och vuxen andlighet i kärlekens självutgivande karaktärsdaning. På så vis visar Dilman att naturvetenskaplig och experimentell psykologi missförstår människan medan humanvetenskaplig och eftertänksam psykologi kan förstå människan.

Dilman, Ilham. The self, the soul and the psychology of good and evil. London/New York: Routledge, 2005. – Boken förbinder individens existens med individens etos i utvecklingen och daningen av en kärleksfull karaktär. Den argumenterar att personlig mognad och god karaktär blott förvirrat och förvirrande kan reduceras till empiriska begrepp av nomotetiska förklaringar, medan det klart och klargörande är etiska begrepp i ideografiska förklaringar. En mogen personlighet och en god karaktär utgår från en själv och förmår en själv att vara sig själv och föra sitt eget liv.

 

Dorion, Louis-André. “The rise and fall of the socratic problem.” I The Cambridge companion to Socrates, red. Donald R. Morrison, 1-23. Cambridge: Cambridge University Press, 2011. – Kort och koncist argument att det är metodologiskt förvirrat och förvirrande att försöka rekonstruera Sokrates liv och lära. Istället försvaras en komparativ exeges av de antika källornas olikheter.

Evans, Gail. Counselling skills for dummies. 2 utg. Chichester, West Sussex: John Wiley & Sons, 2013. – Även om titeln kanske kan synas trivialiserande, så delar Evans trettio års beprövad erfarenhet av vägledning på ett mycket välplanerat och praktisk sätt i fristående kapitel. Kapitel 1-4 utgör en klok inledning till självkännedom, egenomsorg och personlig utveckling som lyssnande hjälpare. Kapitel 5-7 handlar om den lyssnande hjälparens karaktärsdaning och samtalsfärdigheter i allmänhet, och i synnerhet modet att lyssna till den hjälpsökande. Kaptitel 8-11 föreslår en samtalsstruktur som hjälper den andre att undra, undersöka och utföra. Kapitel 12-14 främjar en holistisk förståelse av den hjälpsökande. Kapitel 15-16 handlar om att hantera inte ovanliga men särskilda utmaningar och svårigheter i samtal. Även om Evans förståelse av göranden, låtanden, etik, karaktärsdrag och känslor ofta är oprecis och ytlig, så är boken hjälpsam för att upptäcka, utveckla och uppehålla dialogiska färdigheter. 

Fatic, Aleksandar, och Lydia Amir. Practicing philosophy. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2015. – Essäsamling som visar hur olika filosofiska praktiker över världen försöker nå ut från akademin till torget för individer, gemenskaper och företag. Essäerna är av växlande kvalitét.

Flynn, Thomas R. Existentialism: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, 2006. – Första kapitlet sätter in existentialism i den långa sokratiska traditionen att praktisera filosofi i omsorg om sig själv och andra genom att söka sitt etos i existensen.

Gadamer, Hans-Georg, Sanning och metod: i urval. Göteborg: Daidalos, 1997. Övs. Arne Melberg. – Avsnittet om frågans företräde framför svaret är fundamentalt för din filosofiske praktikern (s. 173-181). Genom frågandets konst kan den andres varande och livsberättelse utvecklas.

Ganeri, Martin. “Two Pedagogies for Happiness: Healing Goals and Healing Methods in the 'Summa Theologiae' of Thomas Aquinas and the 'Sri Bhasya' of Ramanuja.” Royal Institute of Philosophy Supplement 66 (2010): 51-65. – Lyckans två pedagogiker består här av en västerländsk och en österländsk skolastiker. Bägge menar att filosofi är terapi och bägge identifierar människans yttersta mål och salighet som kunskap om alltings första orsak. Genom att ge oss tid till att återberätta våra liv med deras texter kan vi omdana oss själva.

 

Gill, Christopher. "The Platonic Dialogue." I A Companion to Ancient Philosophy, red.  Mary Louise Gill och Pierre Pellegrin. Oxford: Blackwell Publishing, 2006. – Kapitlet ger först en god översikt över tre slags tolkningar av Platons dialoger och sedan ett fint argument för den mest lovande tolkningen. Enligt denna kan endast det viktigaste slaget av kunskap uppnås i och genom en gemensam undersökning med frågor och svar. Varje samtal måste bestämmas av de ingående samtals-partnernas karaktär, sammanhang och samtalsämne. Filosofi är det aktiva och självständiga sanningssökandet, i och genom dialogen, efter en ouppnådd eller kanske ouppnåelig sanning.

Glover, Jonathan. Alien landscapes? Interpreting disordered minds. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press, 2014. – Den här boken handlar om sokratiska samtal med människor som diagnosticerats med grava personlighetsstörningar. Glover argumenterar för att tålmodigt söka förstå deras tankar, känslor och viljeyttringar. Han menar att naturvetenskap och humanvetenskap är och bör vara förenliga inom psykiatrin. Men även om vi bitvis kan börja förklara hjärnan biokemiskt, så behöver vi framförallt utforska hur vi med goda samtal knyter an till varandra. Första delen försöker utifrån etiska dialoger med patienter som har fått diagnosen antisocial personlighetsstörning visa att den diagnosen hämmar vår förståelse av dem. Andra delen framhäver vikten av en mångfald perspektiv för att tolka och förstå varandra.Tredje delen söker förstå hur människor med diagnoser som autism och schizofreni kan misstolka sina omständigheter och andra människor. Fjärde delen argumenterar att inte allt som ett samhälle uppfattar som avvikande skall behandlas medicinskt, och att ett mer eller mindre implicit antagande om vad ett gott mänskligt liv är bestämmer både psykiatrins berättigande och innehåll. Femte och sjätte delen argumenterar att tolkningen av psykiatriska tillstånd kan preciseras och fördjupas med begreppen mänskligt handlande och personlig identitet för det goda livet.


Hansen, Finn Thorbjørn. Det filosofiske liv: et dannelsesideal for eksistenspædagogikken. København: Hans Reitzels forlag, 2002. – Dansk doktorsavhandling om filosofisk praktik med vuxenpedagogisk infallsvinkel. Den innehåller alltför många och långa referat, men det tredje kapitlet ger en god beskrivning av det filosofiska livet som övning i ett bildningsideal, och det sjätte kapitlet framställer filosofisk livsvägledning som en del av livslångtlärande.

Hansen, Finn Thorbjørn. Den sokratiske dialoggruppe: et verktøy til værdiafklaring. København: Gyldendal, 2000. – Välskriven inledning till att leda smågrupper i existentiella och etiska undersökningar. Kapitel 2 ger den historiska bakgrunden till samtalsövningen, kapitel 3 beskriver övningens helhet och delar, och kapitel 4 anger några intellektuella dygder som gruppdialogen förutsätter och föranleder.

Herrestad, Henning. “Filosofisk veiledning.” Impuls: tidskrift for psykologi 51, nr. 2 (1997): 69-76. – Författaren argumenterar att filosofisk livsvägledning erbjuder (liksom många andra samtalsverksamheter) hjälp till personlig utveckling, men med egna mål och metoder. Filosofisk livsvägledning konkurrerar bara med psykoterapi om den senare försöker ge existentiell och etisk livsvägledning. Herrestad visar kort och koncist hur filosofisk livstolkning går till. Författaren var med om att bygga upp den norska utbildningen till filosofisk praktiker.

Herrestad, Henning. “Short Socratic dialogue.” I Philosophy in Society: Papers Presented to the Sixth International Conference on Philosophy in Practice, red. Henning Herrestad, Anders Holt och Helge Svare, s. 91-104. Oslo: Unipub, 2002. – Uppsatsen presenterar gruppdialog med ledare på 1-4 timmar, med mål att stärka deltagarna genom att stötta dem till att artikulera sina handlingsberedskaper. Central är den gemensamma undersökningen av en självupplevd vardaglig berättelse.

Higgins, Christopher R. “Socrates' Effect/Meno's Affect: Socratic Elenchus as Kathartic Therapy.” Philosophy of Education: Proceedings of the Annual Meeting of the Philosophy of Education Society (1994): 306-315. – Författaren argumenterar att goda tolkningar av Platons tidiga dialoger redogör inte bara för yttrandenas enskilda drama utan också för karaktärernas gemensamma drama varigenom samtalsparterna omdanas. Menon representerar bristande självkännedom och Sokrates medhjälp till karaktärsdaning. Genom att förändra Menons fråga och återföra den till honom, förändrar Sokrates Menon. Sokrates iscensätter en förvirring hos Menon som gör honom nyfiken, öppen och samverkande till att söka visdom och öva dygd. Sokrates för in Menons slavpojke i samtalet för att hjälpa Menon förstå sig själv utifrån en tredje person. Ur Menons förvirring uppstår en gemensam undersökning och övning att rannsaka livsfrågan kreativt och kritisk. Den sokratiska rannsakningen syftar således till tankemässig, känslomässig och viljemässig bearbetning, bildning och rening.

Howard, Alex. Philosophy for counselling and psychotherapy: Pythagoras to postmodernism. Basingstoke: Macmillan, 2000. – Historisk infallsvinkel till filosofisk vägledning för alla samtalsprofessioner. Pedagogisk med reflektionsfrågor och övningar.

Hunnicutt, Benjamin Kline. “Leisure and play in Plato's teaching and philosophy of learning.” Leisure Sciences 12:2 (1990): 211-227. – Författaren argumenterar att Platon nedtecknade dialoger för att vi skall kunna öva samtalsfärdigheter inför egna muntliga dialoger. Detta kräver att vi åsidosätter arbete, egendom och status för ledigheten att dialogiskt kunna söka dygd och bildning. Den sokratiska dialogen syftar just till att lära oss att inte använda vår ledighet tarvligt, förställt och förmätet, utan till samtal där vi söker efter det sanna, goda och sköna som överskrider allt varande. Det allvarligaste Sokrates har att säga är lekfullt.

Litteratur I-O

Jacobsen, Bo. Invitation to existential psychology: a psychology for the unique human being and its applications in therapy. Chichester: John Wiley, 2007. – Författaren är psykolog och formulerar sig klart om lycka och lidande, kärlek och ensamhet, motgång och framgång, dödsångest och livsmod, valfrihet och plikttrogenhet, samt mening och kaos. Appendix B summerar väl att livsvägledning söker förstå och inte förklara, beskriva och inte bedöma, genom ett undersökande samarbete mellan likar som visar varandra ömsesidig respekt och som syftar snarare till socialt självförverkligande än symtomlindring. Boken erbjuder många citat av hur många människor kan uppleva livets utmaningar och flera kapitel innehålla förslag på frågor som kan användas väl i samtal för att gemensamt undersöka levernet. Boken tycks emellertid rymma en spänning genom att det första kapitlets argument för fenomenologins oundgänglighet undgår de följande kapitlens empiri. Men begreppen kris, utveckling, mening, sjukdom, hälsa, död, ensamhet, gemenskap, val, frihet, m.m. torde delvis inbegripa vad vi försöker begripa med den mänskliga existensen sådant att vi inte oberoende av de begreppen kan begripa den mänskliga existensen. Vi lär oss hur en annan människa först använder dem i sitt leverne och vi lär oss sedan att använda dem så i vårt liv. Vårt vardagsspråk, vår vardagliga användning, av dessa ord konstituerar därför delvis oss själva – enskilt och gemensamt. Vi behöver således lika litet intervjuundersökningar för att bemästra multiplikationstabellen som för att bemästra mänskliga grundord. Med andra ord är de mänskliga grundbegreppen inte teoretiska eller vetenskapliga eller empiriska begrepp, utan generiska begrepp varigenom vi kan utveckla andra slags begrepp. Givetvis kan vi forska empiriskt på eller med mänskliga grundbegrepp, men då behöver vi uppdatera oss betydligt med många nyare undersökningar.

Jaspers, Karl. “Existensupplysning.” I Klassiska texter om praktisk kunskap, red. Jonna Hjertström Lappalainen, s. 109-138. Huddinge: Södertörns högskola, 2015. – Något dunkelt menar Jaspers att filosofins uppgift är existensupplysning, nämligen att uppmana människan att tänka igenom sin egen tillvaro med dess konkreta möjligheter och utveckla sig tillsammans med andra människor.


Kleist, Heinrich von. "Über die allmähliche Verfertigung der Gedanken beim Reden" red. Helmut Sembdner. 9 uppl. bd. 2, Sämtliche Werke und Briefe. München: Carl Hanser, 1993, 1805. Eng. övs. i t.ex. David Constantine Selected writings. London: Dent, 1997. – Med ett flertal exempel visar Kleist hur tankar blir gradvis förfärdigade genom att få tänka högt inför en uppmärksam lyssnare. Ibland kan skickliga frågor föra oss till den springande punkten. Ibland är det själva modet att börja uttrycka det dunkla som leder oss i och genom talet till tydlighet av nödvändigheten att finna en ände till begynnelsen av yttrandet.

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard. “Philosophy as an Art of Living: Situating the Method of Socratic Dialogue within a Framework of 'Care of the Self'.” Haser: Revista Internacional de Filosofía Aplicada 5 (2014): 33-54. – Knox argumenterar med hjälp av Foucault och mot det mesta av modern filosofi att filosofi är levnadskonst, egenomsorg och karaktärsdaning. Den sokratiska dialogen förkroppsligar, uttrycker och utövar detta vishetssökande individuellt och kollektivt.

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Jan Kyrre Olsen Friis. Philosophical Practice: 5 Questions. Köpenhamn: Automatic Press, 2013. – En mångfald framstående filosofiska praktiker intervjuas här utifrån fem frågor om den undrande gemenskap som främjar kreativ, kritisk och systematisk livsförståelse.

 

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Merete Sørensen. Filosofisk praksis i sundhedsarbejde. Frederiksberg: Frydenlund, 2011. – Boken sammanför filosofi och hälsovård. Den växlar mellan teoretiska och praktiska infallsvinklar och visar hur filosofisk praxis svarar mot konkreta behov och spörsmål i vårdsektorn. Filosofen kan stärka reflektionen kring de värderingar som genomsyrar vårdprofessionerna och återupprätta ett helhetsperspektiv. Filosofen kommer inte med egna spörsmål, men med reflektionsredskap som kan belysa de befintliga spörsmålen. Filosofin kan spela en konstruktiv roll i vårdsektorn genom vårdpersonalens praktiska användning av filosofi.

 

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Mette Nordahl Svendsen. “Authoring experience: the significance and performance of storytelling in Socratic dialogue with rehabilitating cancer patients.” Medicine, Health Care and Philosophy 18, nr. 3 (2015): 409-420. – Artikeln undersöker berättandets roll i smågruppsdialogen med hjälp av Paul Riceours och Cheryl Matinglys hermeneutik. Sådana dialoger utgår från att återberättandet av en erfarenhet kan svara på en livsfråga. Deltagarnas berättelser ger i sin tur upphov till delaktighet och medkänsla liksom fördjupad förståelse och vidgade horisonter hos dem. Genom modet att sedan gemensamt utforska den återberättade erfarenheten upplever många att livssynen förfinas och berättelsen omformas till etisk vägledning för framtiden.

Lakoff, George, och Mark Johnson. Metaphors we live by. Chicago: University of Chicago Press, 2003. – Författarna kan hjälpa oss att uppmärksamma hur kulturbetingade metaforer genomsyrar inte bara vardagsspråket, utan hur vi varseblir förnimmer, minns, föreställer, tänker, känner och väljer om smått och stort. Vanligtvis är vi inte medvetna om hur metaforiskt vi omtalar vårt liv, men genom att undersöka vårt språkbruk kan vi förhöja medvetenheten om vårt metaforiska leverne. Uttrycken ordnar delvis vad vi gör och hur vi förstår vad vi gör. Vi kan upptäcka hur systematiskt vi liknar det ena vid det andra och hur det medför (avsiktligt eller oavsiktligt) andra uppfattningar. Boken behöver dock kompletteras såväl filosofihistoriskt som språkfilosofiskt.

Lahav, Ran, och Maria da Venza Tillmanns, red. Essays on philosophical counseling. Lanham: University Press of America, 1995. – Antologi med flera viktiga essäer.
 

Lear, Jonathan. “The Socratic Method and Psychoanalysis.” I A Companion to Socrates, red. Sara Ahbel-Rappe och Rachana Kamtekar, s. 442-462. Oxford: Blackwell, 2006. – Lear visar att sokratiska dialoger inte bara rannsakar förståndet (élenchos) utan också av levernets undermening (eiråneia), eftersom målet är dygdens förbättrade egenomsorg och det endast kan uppnås om vi är tankemässigt, känslomässigt och viljemässigt förenliga och förenade. Men om samtalet bara frågar om livet snarare än att svara mot livet, kan det hindra eller undvika den egentliga livsfrågan. Undermeningarna framkommer genom att filosofen i samtalet försiktigt men bestämt frambringar mångfalden av avsikter och anspråk samt deras (o)förenligheter. Lear noterar att både Sokrates och Freud uppmärksammade att alla själskrafter behöver förenas för personlig förändring, men beaktar aldrig (arguendo) Freuds begreppsförvirrade och overifierbara reifieringar.

LeBon, Tim. Wise Therapy: Philosophy for Counsellors. London: Continuum, 2001. – En praktisk handbok för filosofisk livsvägledning, som försöker integrera den med kognitiv beteendeterapi och existentiell psykoterapi. Kapitel om etik, känslor, förnuft och meningen med livet. Avslutande metodikkapitel.

Lévinas, Emmanuel. Den annens humanisme. Norsk övs. Asbjørn Aarnes av Humanisme de l'autre homme. Oslo: Bokklubben, 2008. – Mellan det  obegripliga och det svårbegripliga i Lévinas dogmatiska framställning, förekommer det begripliga brottstycken om ansvaret för den andres sårbara ansikte och språkbruk. Lévinas förståelse av det mellanmänskliga mötet skulle kunna tolkas så, att den andres tal framträder först i ansiktet och sedan i språkbruket. När den andre uppriktigt blottlägger sig, så blir den tilltalade själv satt på prov och ansvarig att svara den andres fråga. Då tillhör det sagda det gemensamma rummet. I det osagda och outsägliga finns den andres frihet, men ansvaret och engagemanget för det osagda och outsägliga ligger inte hos den talandes (eventuella) oförmåga att framträda i det sagda utan hos den tilltalade. Det gäller att återvända till språket (om än det sviker) utan att reducera den andre till föreställningen om den andre och att inte heller låta talet sätta gränser för den personliga identiteten.

 

Lévinas, Emmanuel. 1993. Etik och oändlighet: samtal med Philippe Nemo. 3 uppl. Stockholm/Stehag: Symposion. – Lévinas menar att den andres ansikte möjliggör och påbörjar samtal. Den andres tilltal innebär inte bara att vara inför den andres ansikte, utan att svara och ansvara för den andre. Det sjunde kapitlet innehåller kanske hans klaraste formulering.

Lindseth, Anders. Zur Sache der Philosophischen Praxis: Philosophieren in Gesprächen mit ratsuchenden Menschen. Freiburg/München: Karl Alber, 2014. – Vid essäsamling av den filosof som förde den förnyade filosofiska livsvägledningen till norden på 1980-talet.

Lundby, Geir. Historier og terapi: om narrativer, konstruksjonisme og nyskriving av historier. Oslo: Tano Aschehoug, 1998. – Författaren är en socionom och familjeterapeut som teoretiskt och praktiskt visar hur vi människor skapar mening i våra liv med de historier vi berättar för oss själva och för varandra. En god metodikbok, som behöver kompletteras av en redogörelse om varför livsberättelsen är så viktig för människan och hur den hänger samman med uppfattningen om det goda livet. 

Løgstrup, K. E. Den etiske fordring, 4 uppl. Århus: Klim, 1962/2010. (sv. övs. Det etiska kravet.) – Det första kapitlet är ett viktigt bidrag till samtalsprofessionens etik. "Tillit i elementär mening hör till varje samtal. I själva samtalet utlämnar vi oss, vilket visar sig i att det i själva tilltalet ställs ett bestämt krav på den andre. Oavsett betydelsen av innehållet anslås en bestämd ton, i vilken den som talar så att säga går ut ur sig själv för att nu existera i talets förhållande till den andre. Därför går kravet – outtalat – ut på att jag själv tas emot genom att min ton tas upp. Att inte höra eller att inte vilja höra min anslagna ton betyder att jag själv förbises, såvida det verkligen är jag själv som har vågat mig fram i den.”

Mace, Chris. Heart and soul: the therapeutic face of philosophy. London: Routledge, 1999. – Den här antologin erbjuder många filosofiska perspektiv på begrepp och frågor inom livsvägledning. Kapitlen är av varierande kvalitet.

MacIntyre, Alasdair. The unconscious: a conceptual analysis. Rev. uppl. London: Routledge, 2004. – MacIntyre argumenterar att Freud sammanblandar två användningar av ”omedveten” och föranleder därmed många missuppfattningar. Men han avmytologiserar Freuds cartesianska uppfattning att människan är det omedvetna i maskinen, och urskiljer därigenom Freuds bidrag till hur vi kan förvärva självkännedom. Att känna sig själv innebär bl.a. att upptäcka att jag är ofri när och var jag inte drivs med god praktisk förståelse. Ofta är vårt problem att vi är omedvetna om hur vi drivs utan skäl eller med dåliga skäl, och att vi omedvetet drivs av att inte erkänna vad som omedvetet driver oss. Att vara en självbestämmande människa är att vara avgjord av skäl som ständigt kan omvärderas av relevanta överväganden. Då behöver vi bli medvetna om de skäl som driver oss och avgöra om de är goda skäl. Vårt förflutna kan inte göras om intet, men vi kan bli medvetna om dåtiden och därigenom bestämma hur det skall påverka nutiden och framtiden. Att ersätta vad vi drivits av med vad som skall driva oss har sin begynnelse i förståelsens egentligt språkliga uttryck. Genom att uttrycka vår livsberättelse för den andre kan vi bli mer medvetna om vad som driver oss och därigenom omdana vår karaktär. Men för att värdera vad som driver oss behöver vi en redogörelse för det mänskliga goda och här måste psykoanalysen bli aristotelisk. Självkännedom innebär då att ranka de goda ting som kan uppnås i ens omständigheter och att relatera sina drifter i överensstämmelse med det goda. Genom vår berättelse om det goda livet blir vi självbestämmande.

MacIntyre, Alasdair. “Psychoanalysis: the future of an illusion?” I Against the self-images of the age: essays on ideology and philosophy, red.  Alasdair MacIntyre, 27-37. London: Duckworth, 1971. – Trots sin ålder har uppsatsen bestående vetenskapsteoretiska och sociologiska poänger: Freud sammanblandar tre logiskt olika nivåer i sin teori och då förutsätter förklaringen ibland vad som skulle bevisas. Dessutom är det omöjligt att falsifiera den vaga teori som terapeuten förutsätter i sin praktik. Psykoterapins utbredning som ny ”folkreligion” skall istället förstås utfrån socialförsäkringssystemens understöd och den urbana medelklassens behov av ett odiskutabelt ramverk vars vokabulär synes ge livet mening.

MacIntyre, Alasdair. “Yet Another Way to Read the 'Republic'?” Proceedings of the Boston Area Colloquium in Ancient Philosophy 23 (2007): 205-223. – Författaren argumenterar att Platons avsikt inte är att framställa en uppsättning läror eller framföra svar till läsaren, utan att erbjuda en förbryllelse eller fråga om det mänskliga goda som läsaren själv behöver tänka igenom, ja, bearbeta sig själv. För att kunna tillägna sig en verklig förståelse av det goda behöver en vishetsvän (philosoph-os) bli en lyrikvän (philopoietés) och omdana sig själv med dygder, så att hen inte förvirrat misstar det mänskliga goda för vad som behagar sinnena. Det är det ursprungliga sättet att praktisera filosofi.

Nelson, Leonard. “Die sokratische Metode.” I Gesammelte Schriften in neun Bänden: Die Schule der kritischen Philosophie und ihre Methode, red. Paul Bernays. Bd. I s. 271-316. Hamburg, 1970, 1929. (Eng. övs. i Saran och Neisser nedan.) – Nelson återinsatte den sokratiska dialogen i vår tid och ger här en beskrivning av hur nutida filosofer kan använda sig av denna för samtalskonsten. Tolkningen av den sokratiska dialogen utgår dock från Nelsons nykantska positivism, så den behöver kompletteras såväl historiskt som systematiskt.

Nussbaum, Martha C. The Therapy of Desire: Theory and Practice in Hellenistic Ethics. Princeton, N.J.: Princeton University Press, 2009, 1994.  – Utförlig genomgång av den antika filosofins bearbetning av och vägledning kring känslor. Viktig utvärdering av stoikernas syn på känslor.

Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) reglerar tystnadsplikt och sekretess för offentlig verksamhet medan Patientsäkerhetslagen (PSL) reglerar desamma i privat verksamhet (se särskilt kap. 6, §§12-16). Bägge är vägledande även för filosofisk praktik, som bygger på respekt för samtalsgästens självbestämmande och integritet. Inget som en samtalsgäst säger i förtroende kan yppas för någon annan om det inte är klart att det inte kan vara till men för denne eller dennes närstående. Därför är det mycket ovanligt att en filosofisk praktiker bedömer att någon uppgift kan lämnas ut. Sekretessen innebär att vare sig muntligen, skriftligen eller på annat sätt avslöja uppgifter om vem som är samtalsgäst, vad som är samtalsämne, adressuppgifter, familje-förhållanden och andra sociala förhållanden, arbets(o)förmåga, arbets-givare och så vidare. Genom särskilda bestämmelser finns det dock undantag som innebär att en filosofisk praktiker är skyldig att lämna ut en uppgift om den i särskilt fall begärs av myndighet för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor. Anmälnings- och uppgiftsskyldighet gäller till exempel vid kännedom eller misstanke om att barn far illa, varvid orosanmälan måste göras till socialnämnd. Möjlighet till polisanmälan gäller vid brott där det lindrigaste straffet är ett års fängelse eller vid försök till brott där det lindrigaste straffet är två års fängelse. Exempel på sådana brott är mord, dråp, rån, våldtäkt och grov misshandel. Frågor om sekretess och tystnadsplikt kan vara svåra att besvara, och det är därför rådligt att dryfta dem anonymiserade med kollega eller jurist.

Overholser, James C. The Socratic method in psychotherapy. New York: Columbia University Press, 2018. – Efter att psykologiprofessorn åsidosatt sin disciplin för att den inte uppfyller sina empiriska kunskapsanspråk, argumenterar han att samtalskonst kan uppnås genom att vända sig till Sokrates sätt att samtala om dygder. Han förordar således en samtalsprofession som både till form och materia är filosofisk och inte psykologisk. Visserligen är såväl hans historiska som systematiska förståelse av frågandets logik, induktion, definition och dygd undermålig, men exempel på faktiska dialoger och prov på diagram gör boken hjälpsam.

 
Litteratur P-Z

 

Peterman, James F. Philosophy as therapy: an interpretation and defense of Wittgenstein's later philosophical project. Albany: State University of New York Press, 1992. – Den här boken försvarar Lugwig Wittgensteins etiska och terapeutiska filosofi samt utvecklar hur vi bör ta den filosofiska praktiken på allvar.
 

Platons dialoger. Många av Platons dialoger är förnämliga exempel på att söka visdom i och genom samtalet. I de bästa exemplen låter Sokrates den andres angelägenhet bli subjekt för en gemensam undersökning genom frågor, klargöranden, uppdelningar, parafraser, summeringar, och slutledningar. I de värsta exemplen är Sokrates manipulativ, dominant, taktlös och cynisk. I (nästan) alla dialogerna är dygd målet för samtalet. Sokrates avsäger sig visdom genom samtalets gemensamma rannsakning (elenchos) och  eftersträvar ofullständiga definitioner på dygder, eftersom det flerstämmiga vishetssökandet alltid handlar om hur vi skall leva väl. Därmed konfronterar han ofta sofister som föreger sig veta hur vi skall leva. Allt detta kan vi öva oss i genom att läsa eller hellre lyssna till olika översättningar (om inte grekiskan är tillgänglig) av Platons dialoger. Då ges tillfällen att öva färdigheten i att lyssna till den flerstämmiga sanning som blir till i samtal. Till exempel:

Platon. Apologin/Försvarstalet. Det här är Sokrates förmaning till oss att praktisera filosofi. Ett liv med rannsakande frågor är eftersträvansvärt för människan. Den gudomliga vishetens uppdrag och det största mänskliga goda är att dagligen rannsaka sig själv och andra i resonerande samtal om dygd – inte pengarnas, ryktets och ärans skenbara lycka, utan sanningens, klokhetens och livsförbättringens verkliga lycka. Visdomsvännen avsätter liksom en förälder eller storasyskon tid i det enskilda och inte i det offentliga för undersökande gemenskap, rådslag och vägledning. Den vishetssökande vet att den inte vet och tror sig inte veta att den vet, utan frågar och tillfrågas. Den tillfrågades icke-vetande hållning till den frågande är det gudomliga uppdraget, eftersom endast den som inte tror sig veta kan eftersträva visdomen om allt som finns och dygdens högsta lycka.

Platon. Charmides. Den här dialogen eftersträvar men efterlämnar bestämningen av en dygd som ligger nära det sokratiska uppdraget, nämligen måttfulla kunskapsanspråk om vad som är människans goda. Dialogen tycks börja med tvetydigheten i att vara en fin människa: kroppsligt eller själsligt. T o m Sokrates distraheras kort av behaget inför det fina utseendet från att låta den fina själslivet avtäckas genom samtalet. Men från själen utgår allting i människan och därför måste själen först och främst behandlas med fina ord, så att måttfullhet först uppkommer själsligt och därefter kroppsligt. Detta torde vara det dialogiska målet, eftersom ”vi måste undersöka vad som föresvävar oss om vi har den minsta omsorg om oss själva.” Utgångspunkten är ”jag vill undersöka med dig”, där den gemensamma undersökningen utgår från vardagsspråket och leder varthelst den bär. Den andres nuvarande tal rannsakas, inte för att Sokrates gör anspråk på att veta vad han frågar,  utan för att han söker det gemensamma goda i vadhelst som framförs, så att ingendera säger sig veta utan att veta. Men det flerstämmiga samarbetet leder inte bara till tre misslyckade definitionsförsök, utan till att det fjärde lovande uppslaget tycks ouppnåeligt. I förbigående resulterar emellertid de tre första vändorna i lärdomarna att inte ta för givet vad någon sagt utan att uppmärksamt rannsaka dess sanningshalt och att måttfullheten är fin, god och gör god. Dialogen tycks mynna ut i förvirringen att inte kunna avgöra om måttfullhet kan vara vetande om vetande och hur den är god och gagnar oss. Den gudomliga hälsnings-frasen i Delfi ”Känn dig själv!” kan vara detsamma som ”Var måttfull!” Måttfullheten skulle då skilja sig från alla andra slag av vetande, eftersom den skulle vara vetande inte bara om andra slags vetande utan om sig själv och ovetandets vetande: ”att veta vad man vet och inte vet.” Måttfullhetens goda att veta sig veta och inte veta skulle vara att lära sig lättare, klarare och säkrare. Skulle måttfullheten råda över oss, skulle människorna leva väl och bli lyckliga. Ty det skulle vara vetande om det goda och det onda som varit, är och skall vara. Men Sokrates avslutar: ”jag är en dålig sökare” och ”en dåre som inte kan söka något med det sagda.”

Platon. Euthydemos. Genom ”det vanliga gudomliga tecknet” inleder Sokrates samtal med de föregivna visdomslärarna Euthydemos och Dionysodoros, som påstår sig veta allt om hur alla skall leva överallt och alltid. Sokrates blir gärna rannsakad, eftersom han vet med sig att han inte är vis. Han driver med sofisternas auktoritära motsägelsekonst för att bereda rum för sin jämbördiga samtalskonst, så att samförståndet framträder genom samtalsfarsen. Han tar sig då an Kleinias och Kriton som utsatts för besserwissrarna och söker tillsammans med dem svar på deras frågor om hur de skall leva, eftersom alla människor önskar blomstra och bli lyckliga. ”Ty vi bör välvilligt bemöta varje människa, vem än det är, som yttrar något som vetter åt klokhet och modigt anstränger sig att utreda.” Sokrates mål är ett samtal som uppmuntrar till att söka vishet och öva dygd. Hans frågande syftar till att lära den andre hur ett ord kan användas på olika sätt istället för bara ett sätt och att envar bör ombesörja vishet och dygd. Ty visheten orsakar alla människor att bli lyckliga och blomstra genom att vara måttfulla, rättfärdiga och modiga. Noga taget visar ”klokhet och vishet” hur alla goda ting skall användas väl och hur egendomens goda, kroppens goda och själens goda skall rankas. På så vis kan människan nå sitt yttersta mål att bli lycklig, god och vis. Dialogen slutar med en uppmaning att själva noga och väl undersöka om det verkliga visdomssökandet till skillnad från det skenbara visdomsspråkandet synes oss gott och, om så, eftertrakta och utöva det hängivet.

Platon. Euthyphron. Sokrates intresserar sig för alla människor och talar därför med dem om det som han har att komma med. Här visar han både att Euthyphron inte är vis (som han gör anspråk på) och att Sokrates själv är ivrig att lära sig vishet av Euthyphron genom att frågande uppmärksamma, klargöra, åtskilja och granska dennes anspråk. Filosofen använder sin konst till att följa den andre varthelst denne leder i sökandet efter sanning. Dialogen kretsar kring frågan ”Vad är gudaktighet?” för att undvika barnsliga uppfattningar om det gudomliga såsom att vi skulle kunna gagna, vara till nytta för eller bedriva byteshandel med det gudomliga, och istället söka visdom om det gudomliga för att hädanefter leva bättre.

Platon. Kriton. Kriton söker upp Sokrates och de undersöker tillsammans om det är rätt att undfly straff. De utgår enigt från den övervägda principen att det viktigaste är inte att leva utan att leva väl genom att alltid och överallt vinnlägga sig om dygd. De söker tillsammans öppet pröva hur den principen gäller för flykt från straff. Sokrates leder den gemensamma undersökningen framåt med fördjupande frågor, preciserande påståenden, erinrande eftertänksamhet, särskiljande satser, precisa parafraser, öppna överväganden och inbjudande invändningar. Att leva väl är enligt de sakkunniga att leva rättfärdigt, men det kan medföra att en bör lida för sanningen – intill döden – under den fåkunniga majoriteten. Kanske är slutklämmen att förnuftets ledning är gudomens ledning.

Platon. Láches. Den ovanligt långa inledningen erbjuder deltagarna möjlighet att uttrycka den gemensamma utgångspunkten för rådslaget, nämligen att som samrådare och gemenskapare rådgöra och öva sig i omsorgen om att människor skall bli goda. I gemenskapen med andra ägnar Sokrates all sin tid åt detta ädla sökande, i vilket han uppmärksamt lyssnar och rådgör utifrån vad han har lärt sig av övriga deltagare. Han uppmuntrar den som är ovan att resonera om livet och att inte bekymra sig över att ännu inte kunna uttrycka sina tankar, utan att förbli och stå fast i sökandet liksom en god jägare springer efter sitt byte och inte ger upp. Samtalspartnern måste själv avgöra om denne vill samtala, rådgöra och skärskåda något livsviktigt samtalsämne tillsammans med Sokrates; att ingå i samtal för att bli tillfrågad, redogöra för sina svar och utbyta skäl med varandra och upptäcka att en del bara är kunskapsanspråk och inte kunskap. Samtalsvännen leds av Sokrates rannsakande dialog om dygd och vishet till att svara för sig själv, sitt tidigare, nuvarande och komman-de levnadssätt. Att samtala så är att både samråda och undersöka tillsam-mans. ”Ty spörjandet är gemensamt mellan mig och dig.” Sokrates bevarar den andres del i det gemensamma resonemanget genom att uppmärksamma och gemensamt överlägga det sagda för att gemensamt söka vad alla behöver. Men Sokrates förnekar både att vara mästare i samtalsämnet och i själavården, även om han sedan ungdomen har önskat sig en dygdig lärare som vårdat många själar till att bli dygdiga. Istället försöker han ordna, precisera och klargöra. Vi behöver begynna vid begynnelsen genom att fråga oss själva vad för slags fråga vi samtalar om och undersöker svar på, nämligen rådfråga om de sätt som dygd bäst kan förvärvas. Sokrates föreslår att det är enklare att undersöka en del av dygden än hela dygden. Han frågar på så vis för att lära sig av andra, men han frågar ibland dåligt så att samtalsgemenskapen inte får svar på sina frågor.

Platon Menon. Samtalsämnet för den här dialogen är huruvida dygd kan förvärvas genom undervisning, daning eller gåva. Sokrates följer Menons önskan att undersöka detta spörsmål trots att han menar att det förutsätter svar på vad dygd är. Sokrates klandrar sig själv för att han inte vet vad och hurdan dygd är och efterfrågar den närvarande Menons eget svar, men inte frånvarande auktoriteters (sofisters) uppfattningar. Den ömsesidiga och gemensamma förbryllelsen gör att samtalsparterna blir kunniga om deras okunnighet. Sokrates "bara frågar och undervisar inte" så att den andre uppmuntras att själv öva sig i att försöka besvara sin fråga. Men när den andre ber om hjälp, visar Sokrates sig själv som exempel, så att de kan samtala vänligt, milt och resonerande med varandra utifrån vad den frågande säger sig kunna. Genom att ställa samma fråga många gånger på många sätt leds den andre till att svara noggrant och med hypotetiska undersökningar befrämjas svar. ”Om vi menar att vi måste söka efter vad vi inte vet, så blir vi bättre människor, modigare och mindre slappa än om vi menar att vi varken kan finna eller bör söka efter det. Detta skulle jag så långt jag förmår strida för med ord och handling.” Dialog är ”att rådgöra gemensamt”, att tillsammans "skärskåda" och "samsöka" önskad ”visdom och dygd” d.v.s. livsförståelse och karaktärsdaning. Om ett gott svar skall kunna ges på frågan vad dygd är, så måste begrepp undersökas varigenom de många dygderna är vad de är. Alla människor eftersträvar vad de uppfattar gott och ingen eftersträvar vad denne uppfattar ont. Genom att förvärva måttfullhet, rättfärdighet, mod, vishet, frikostighet och andra dygder blir alla människor goda. För att egendom skall förvärvas väl krävs dygder. Alla göranden och låtanden slutar i lycka när klokheten leder till måttfullhet, rättfärdighet, mod, läraktighet, minne, högvördighet, med mera, men när oförnuftet leder blir hälsa, styrka, skönhet, styrka och rikedom inte nyttiga utan skadliga och det slutar i olycka. Klokhet måste vara själva dygden, eftersom annat blir nyttigt genom dess ledning. Om allt hänger på klokhet, så skulle dygd kunna läras ut, men det går inte att finna erkända lärare. ”Då måste vi framförallt rikta det uppmärksamma förnuftet till oss själva och söka någon som på något sätt kan göra oss bättre.” Resonemanget leder slutligen till att ”dygd är vare sig av naturen eller av läran, utan en gudomlig gåva utan förnuftets medverkan”, och det kräver en ny undersökning om vad dygd är i sig själv.

Platon Sofisten. En gäst från Elea förordar ”att genomgå resonemang frågande” med Theaitetos, eftersom det är ”lättast att föra dialog med en obesvärad och följsam partner.” För filosofisk praktik torde avsnitt 226b-231b om rannsakningens renande särskiljningskonst vara viktigast. I yttranden framträder det särskilda och särskiljningen är därför ”en undersökning av orden” för att förvärva förståelse om ”genomtänkandets rening.” Ty sådana laster som feghet, måttlöshet, orättfärdighet och förmätenhet kommer av motstridiga själsförmågor och missriktat sanningssökande. Rannsakningens renande särskiljningskonst genomtalar, genomfrågar och genomgår den rannsakades yttranden och framvisar motstridiga meningar om vad som är tilldragande, frånstötande, rätt och veterligt i livet, så att den rannsakade genom blygseln för motsättningarna kan rena och förena sina själsförmågor med lärdomar om måttfullhetens, modets, rättfärdighetens och klokhetens dygder till lycka.

Pichanick, Alan. “Sôphrosunê, Socratic Therapy, and Platonic Drama in Plato’s Charmides.” Epoche: A Journal for the History of Philosophy 21, nr. 1 (2016): 47-66. – Artikeln framhäver hur den sokratiska terapin syftar till självkännedom genom dialogen. Måttfullhetens helhetsförståelse innefattar självkännedomen att jag vet att jag inte vet vad det är att vara människa och vad människans goda är. Att veta att jag inte vet är att känna sig själv och det är gott att känna sig själv så, eftersom det innebär att veta sig sakna såväl gudomlig vishet som mänsklig förmätenhet. För att förvärva denna måttfullhetens livskunskap behöver vi ständigt den dialogiska polyfonin som förenar olika slags kunskapsformer.

Raabe, Peter B. Philosophical Counseling: Theory and Practice. Westport, Conn./London: Praeger, 2001. – Författarens reviderade doktorsavhandling om filosofisk praktik. Gedigen och tänkvärd. Kapitel fyra är åtminstone nödvändig läsning.

Raabe, Peter B. Issues in Philosophical Counseling. Westport, Conn.: Praeger, 2002. – Kapitlen innehåller korta förklaringar av filosofisk praktik, diskussioner av några konkreta livsproblem från ett filosofiskt perspektiv och analyser av bruket av psykofarmaka.

Raabe, Peter B. Philosophy's role in counseling and psychotherapy. Lanham: Rowman & Littlefield, 2014. – Bokens första del argumenterar att såväl den teoretiska som den praktiska litteraturen om psykisk ohälsa är full av självmotsägelser och begreppsförvirringar. Andra delen argumenterar att filosofin hjälper psykoterapin vetenskapsteoretiskt, praktiskt och pedagogiskt. Tredje delen innehåller en kursplan i filosofi för psykoterapeuter.

Rabbow, Paul. Seelenführung: Metodik der Exerzitien in der Antike. München: Kösel, 1954. – Klassisk studie över klassisk livsvägledning och levnadsövningar.

Rayner, Mark och Diego Vitali. “Short-Term Existential Psychotherapy in Primary Care: A Quantitative Report.” The Journal of Humanistic Psychology 56:4 (2016): 357-372. – Istället för att förklara depression (och med den ofta förbunden ångest) medicinskt eller neuropatologiskt, förstår författarna den existentiellt och fenomenologiskt utifrån de lidandes beskrivningar av deras befintlighet. För jämförelsen med andra tillvägagångssätt används en räcka av sex samtal över lika många veckor med individer i arbetsför ålder. Studien visar att meningsskapande samtal över existentiella temata lindrar symtom och stävjar såväl återfall som avhopp.

Rehnman, Sebastian "Undran inför liv och död" Modern psykologi, 4 maj 2018. – Vår största utmaning i livet är döden. Filosofin har traditionellt uppfattats som konsten att leva och dö, och i den palliativa vården skulle den därför kunna ha ett särskilt bidrag till den helhetsförståelse av livet som är oss kär. Denna artikel om undrande och undersökande gemenskap finns här.

 

Ricœur, Paul. Temps et récit. bd. 1. Paris: Seuil, 1983. (Eng. övs. Time and narrative. övs. McLaughlin och Pellauer. bd. 1. Chicago: University of Chicago Press, 1984.) – I första halvan av det tredje kapitlet erbjuder Ricœur en för filosofisk praktik viktig analys av det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan berättandet av vår livshistoria och vår timlighet. Vår livsberättelse förutsätter en praktisk förståelse av vad det är att vara människa och vi berättar den (mer eller mindre medvetet) i enlighet med vårt tidsböjda språkbruk. Ricœurs analys kan tolkas så att i tiden är bestämningarna och beskrivningarna av våra val utbytbara med ord av samma ordklass och valen föränderliga, men i berättelsen är satsdelarnas bestämningar och beskrivningar inte utbytbara och berättelsen oföränderlig. När vi berättar för oss själva och andra kan vi därför misstaga berättelsens logik för handlandets logik. Medan vårt val samtidigt kan bestämmas och beskrivas annorlunda, kan inte vår berättelse historiskt bestämmas och beskrivas annorlunda. Vi behöver därför i samtal återföra oss själva till vårt handlande för att få oss att kunna återberätta hur vi har handlat, handlar och skulle kunna ha handlat eller skulle kunna komma att handla. Därigenom kan vi förändra vår livsberättelse och oss själva.

Roberts, Robert. “Narrative Ethics.” Philosophy Compass 7 (2012):174-182. – Uppsatsen framhäver att karaktärsdrag endast blir begripliga i utförliga berättelser utvecklade över tid. ”En djup förståelse av dessa karaktärsdrag utgör en viktig del av vad som kallats ’vishet’ i många traditioner, och således är karaktärsetiken ett naturligt återvändande till den antika uppfattningen att filosofens uppgift är att upptäcka, klargöra och meddela vishet – en förståelse av det goda livet för människor.” Författaren uppvisar ingen bekantskap med filosofisk praktik, men artikulerar väl hur en filosofisk praktiker kan stötta sig själv och sina samtalsgäster till en utförlig, nyanserad och finkänslig livsberättelse för att indikera och identifiera karaktärsdrag. Vår karaktär är nämligen innesluten i vår livsberättelse och visar våra nuvarande hållningar att handla, känna och tänka. Enbart i berättelsen kan vår identitet egentligen uttryckas, eftersom vår kännedom av oss själva består av den nuvarande historian om våra minnen av dåtiden och förväntningar på framtiden. Vi har genom vårt leverne en mer eller mindre klar förståelse av hur namnen för karaktärsdrag följer (kontextuella) grammatiska regler för vilka slags handlingar, tankar och känslor som exemplifierar ett karaktärsdrag. Utöver det självupplevda hjälper skönlitteraturen oss att förstå våra goda och dåliga karaktärsdrag.

Saran, Rene, och Barbara Neisser. Enquiring minds: Socratic dialogue in education. Stoke-on-Trent: Trentham, 2004. – Internationell essäsamling om den sokratiska dialogens teori och praktik med. bl.a. Leonard Nelson och Gustav Heckmann. Bidragen är av växlande kvalitet.

Seeskin, Kenneth. Dialogue and Discovery: A Study in Socratic method. Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1987. – Seeskin visar att dialogiskt sanningssökande är mer än en logisk övning och framförallt en ömsesidig moralisk prövning som uppenbarar samtalspartnernas karaktärer. Därför är dialogen en övning i intellektuell och etisk dygd.

Seikkula, Jaakko och Tom Erik Arnkil. 2013. Åpen dialog i relasjonell praksis: respekt for annerledeshet i øyeblikket. Övs. A. Sjøby. Oslo: Gyldendal akademisk. – Författarna inbjuder läsaren att vidga deras trettioåriga arbete och forskning om dialog inom psykoterapi och socialarbete till andra verksamhetsområden. Boken försöker klargöra vad som gör relationer dialogiska och hur dialogiska praktiker kan utvecklas. Deras redogörelse för dialogen bygger på filosoferna Mikael Bachtin och Emmanuel Lévinas.

Skjervheim, Hans. Deltakar og tilskodar og andre essays, red. Asbjørn Aarnes, s. 71-87. Oslo: Aschehoug, 1996, 1957. – Titelessän av den framstående nynorske filosofen är fundamental för det livsvägledande samtalet. Han antar att det egentliga mänskliga mötet sker i språket och att vi därigenom får en gemensam värld. Skjervheim argumenterar sedan att vi kan inta två olika hållningar till den andres yttranden. Om vi intar deltagarens hållning och engagerar oss i vad den andre säger, så uppkommer en treledad relation mellan dig, mig och det du säger. Vi är då tillsammans om något tredje. Vi tar den andre på allvar när vi koncentrerar oss på vad den andre säger och deltager i en gemensam undersökningen av det sagda. Om vi emellertid intar åskådarens hållning och konstaterar som faktum att den andre säger något, så uppkommer en tvåledad relation mellan mig och det faktum som är den andres faktum. Då är inte längre samtalet ämne för att söka gemensam förståelse, vi riskerar att inte ta ställning till vad den andre säger och därmed inte ta den andre på allvar. Den deltagande hållningen är den filosofiska hållningen, medan den åskådande hållingen är den psykologiska och sociologiska hållningen. Med deltagarens hållning kan vi förstå oss själva och realisera vår existens, medan med åskådarens hållning kan vi missförstå oss själva och förfuska vår existens. Ty åskådarens hållning gör den andre eller sig själv till objekt/faktum för vad som var där och då, medan deltagarens hållning gör den andre eller sig själv till subjekt för vad som är här och nu.

Spinelli, Ernesto. Practising existential psychotherapy: the relational world. London: SAGE, 2007. – En god inledning till den existentiella psykoterapins teori och praktik. Första delen utarbetar det existentialistiska och fenomenologiska ramverket medan den andra delen tillämpar detta på inledningen, genomförandet och avslutningen av existentiella samtal.
 

Stiwne, Dan. “Existentiell psykoterapi – ett alternativ i vår tid.” Insikten 2:2 (2000): 28-31. – Kort och koncis varning att psykoterapin alltmer blir  ”kvasi-medicisk teknologi”, med en utpräglat instrumentell och reduktionistisk behandlingssyn, som glömt att ”psykisk sjukdom” används metaforiskt. Istället förordas att psykoterapi ”handlar om livet, om att känna sig själv och sina livsbetingelser och att våga sina möjligheter”. ”Ångest och förstämning” blir då ”informationskällor” för ”att hantera de grundläggande existentiella utmaningarna och arrangera livsbetingelserna efter den unika person man är.” Här behöver den i filosofihistorien inbäddade visdomen bli ”bas för psykoterapin” i ”den enskildes utforskning av sig själv, i närvaro av en trygg, bekräftande och utmanande medresenär.” Det gäller att låta livsfrågorna i den andres berättelse fullödigt få träda fram och bli föremål för ett försök till gemensam förståelse snarare än förklaring.

Svare, Helge. “Samtalens plass i et menneskeliv: Anders Lindseth i samtale med Helge Svare.” Samtiden, nr. 3 (2002): 114-123. – Två framstående filosofiska praktiker för ett vackert samtal om vad det innebär att utöva filosofi i dialog med medmänniskor. (Länk till PDF-fil överst i denna källförteckning.)

 

Svare, Helge. "Livet er en reise": metaforer i filosofi, vitenskap og dagligliv. Oslo: Pax, 2002. – Kapitel åtta visar kort och koncist hur en filosofisk praktiker kan hjälpa sin samtalsgäst med att reflektera över hur metaforer och narrativer om livet påverkar vårt sätt att tänka, erfara och handla.

Svare, Helge. “The philosophy of dialogue.” I Philosophy in society: papers presented to the sixth international conference on philosophy in practice, red. Henning Herrestad, Anders Holt & Helge Svare, s. 243-250. Oslo: Unipub, 2002. – Kapitlet argumenterar att glädjen eller tillfredställelsen som ofta erfars i dialog kan förklaras av aristotelisk filosofisk antropologi och etik, nämligen känslan betecknar att vi upplever oss medverka till vårt målet att förverkliga oss själva, vår mänskliga natur, genom att få berätta vår livshistoria som likar för att definiera och omdefiniera oss själva. Filosofens inbjudan till dialog erbjuder den ovanliga omgivningen att få samtala utan någon annans agenda för att bli sig själv.

Svare, Helge. “Behandling eller dialog?” Impuls: tidskrift for psykologi 58, nr. 2 (2004): 59-64. – Artikeln argumenterar att filosofisk praktik kan genom sitt institutionella oberoende dels erkänna samtalsgästens egenrätt till att både definiera temat och målet för dialogen, dels undvika ”en sorts professionell hybris eller arrogans där man vänder ryggen till det dialogiska eftersom man ju ändå vet vad saken gäller.” Filosofen försöker istället att med sin dialogiska hållning och sina fackkunskaper stötta gästen till att besvara sina egna existentiella eller etiska frågor.

Svare, Helge. Den gode samtalen: kunsten å skape dialog. Oslo: Pax, 2006. – En mångfacetterad bok som inspirerar till att att låta dialogen bli ett livsvillkor för individ och samhälle.

Svare, Helge. “How Do We Best Educate Philosophical Counselors? Some Experiences and Reflections from the Norwegian Educational Program.” Philosophical Practice 2, nr. 1 (2006): 29-39. – Artikeln innehåller en såväl teoretisk som empirisk studie om färdighetsträning av filosofiska vägledare.

Svare, Helge “Socratic Dialogue and Narrative Theory.” I The Challenge of Dialogue: Socratic Dialogue and and Other forms of Dialogue in Different Political Systems and Cultures, red. Jens Peter Brune och Dieter  Krohn, 62-72. Berlin: LIT Verlag, 2010. – Uppsatsen vidareutvecklar gruppdialogen utifrån begreppet narrativitet. När gruppdialogen börjar med en runda där varje deltagare får berätta något självupplevt som svar på dialogens frågeställning, befrämjar det att den gemensamma undersökningen och klargöringen förblir livsnära. Berättelserna ger enskilda och gemensamma meningssammanhang, varje händelse kan återberättas på flera sätt och berättelserna stärker deltagarna enskilt och gemensamt i sin strävan att leva väl.

Svare, Helge, och Henning Herrestad. Filosofi for livet: en innføring i filosofisk praksis. Oslo: Unipub, 2004. (Även i sv. övs.) – Detta är förmodligen den bästa inledningen till filosofisk praktik: en klok bok rik på uppslag. Författarna utarbetade den norska utbildningen till filosofisk praktiker och skriver gediget om såväl den historiska och teoretiska bakgrunden som den systematiska och praktiska utövningen av vishetssökande samtal. Boken innehåller många exempel och utförlig reflektion kring dessa.

Taylor, Charles. “The Dialogical Self.” I The Interpretative Turn: Philosophy, Science, Culture, red. David R. Hiley, James F. Bohman och Richard Schusterman (Ithaca: Cornell University Press, 1991), s. 304-314. – Modernt västerländskt språkbruk har enligt Taylor reifierat första personens personliga pronomen för den egna erfarenheten och söndrar därigenom människan från hennes kroppsliga och sociala existens. Han argumenterar istället att vår förståelse av oss själva är förkroppsligad i sociala praktiker och att vår identitet är mer eller mindre artikulerad i dialoger. Genom att få treva mig fram till mitt uttryck blir jag till i dialogen, eftersom samtalsparternas samverkan ger oss en ny plats och förståelse. Genom att uppriktigt deltaga i samtalet finner vi gradvis vår röst och oss själva. 

Taylor, C. C. W. Socrates: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, 2000. – Andra halvan av tredje kapitlet tillsammans med fjärde kapitlet utgör en god historiskt informerad inledning till att föra existentiella och etiska individ- och gruppdialoger på sokratiskt vis, nämligen genom att gemensamt undersöka huruvida kunskapsanspråk om hur vi skall leva är förenliga och försvarbara. Motsatt de som föreger sig veta hur vi skall leva (sofisterna) strävar åtminstone de filosofiska dialogerna efter visdom genom ofullständiga definitioner av dygderna.


Vlastos, Gregory. Socratic studies, red. Myles Burnyeat. Cambridge: Cambridge University Press, 1994. – Det första kapitlet om rannsakningens metod och det andra kapitlet om icke-vetandets hållning utgör två monumentala studier av en inflytelserik forskare som bidrar till att föra sokratiska dialoger historiskt informerad. Dialogen syftar till att öppet rannsaka vårt svar på frågan hur människan skall leva. Men Vlastos tes att aktiviteten skulle bestå i att motbevisa den andres svar, har många senare forskare ifrågasatt genom att visa att rannsakandet är medverkan och samverkan.

Vos, Joël, Meghan Craig och Mick Cooper. “Existential Therapies: A Meta-Analysis of Their Effects on Psychological Outcomes.” Journal of Consulting and Clinical Psychology 83:1 (2015): 115-128. – En genomgång av belägget för att filosofiskt bearbeta sådana livsfrågor som mening och dödsångest. Trots att bara ett fåtal studier med bristande kvalitet genomförts visar dessa att samtal om livsmening är välgörande när de är individuellt anpassade och innefattar undervisning och övningar.

Weiner, Neal O. The harmony of the soul: mental health and moral virtue reconsidered, SUNY series in the philosophy of psychology. New York: State University of New York Press, 1993. – Den här boken i filosofisk psykologi förenar det klassiska dygdbegreppet med en naturvetenskaplig förståelse av psykisk hälsa. De första två delarna klargör begreppen kroppslig hälsa och sjukdom samt utsträcker dem till själslig hälsa. Den tredje och sista delen tillämpar denna redogörelse för den mänskliga naturens potentialer på det mänskliga goda, så att mental och moralisk hälsa hänger samman i daningen av vår karaktär med dygder. Härigenom uppnås själslig harmoni, balans och integritet. Hjälpsamt ramverk för den filosofiske praktikern.

Weiss, Michael Noah, red. The Socratic handbook: dialogue methods for philosophical practice. Zurich: Lit Verlag, 2015. – I den här boken har trettiofyra filosofiska praktiker från tjugo länder skrivit varsitt kapitel om att liksom Sokrates genomföra och främja existentiella och etiska dialoger. Här finns en rik mångfald av tillgävagångssätt och tillämpningar. Kvalitén på uppsatserna varierar.

White, Michael. Maps of narrative practice. New York/London: W. W. Norton, 2007. – En av pionjärerna i narrativ praktik beskriver hur samtalsvärden kan stötta samtalsgästen att konkret och fylligt berätta, omskriva och återberätta sin livshistoria. Boken innehåller ett flertal hjälpsamma fallstudier. White saknar emellertid en systematisk redogörelse för vad människan är, och vad förståelse, avsikt, känsla och vilja är, så det förekommer en hel del förvirrade och förvirrande formuleringar. Han påpekar att människors helhetsförståelse av livet och vad vi värderar är av största betydelse, men visar ingen medvetenhet om att filosofin utförligt har bearbetat och bearbetar dessa existentiella och etiska temata sedan ett par årtusenden tillbaka.

Wittgenstein, Ludwig. The Blue and Brown Books: Preliminary Studies for the Philosophical investigations. 2: uppl. Oxford: Blackwell, 1969. – Från denna högst relevanta bok ryms bara ett smakprov om Sokrates missriktade definitionsförsök: "Tanken att man för att komma till klarhet över betydelsen av en allmän term måste finna den gemensamma beståndsdelen i alla tillämpningar har fjättrat filosofisk undersökning. Ty den har inte bara varit resultatslös, utan har också fått filosofen att avfärda de konkreta fallen som ovidkommande, vilka endast kunde ha hjälpt honom att förstå bruket av den allmänna termen. När Sokrates ställer frågan: 'Vad är kunskap?' anser han inte ens ett preliminärt svar vara en uppräkning av fall av kunskap." Senare: "Det framstår som om vi inte vet vad det betyder och att vi därför kanske inte har rätt att använda det. Vi borde genmäla: 'Det finns inte ett enda exakt bruk av ordet 'kunskap', utan vi kan frambringa åtskilliga sådana bruk, vilka mer eller mindre stämmer med de sätt på vilka ordet faktiskt används." Vi skulle alltså behöva sälla oss till det sälla sokratiska sällskapets sökande efter visdom och dygd, men vara mottagliga för det mångfaldigt mångahanda språkbruket i de oundgängligt konkreta fallen i våra liv.

 

Yalom, Irvin D. Becoming myself: a psychiatrist's memoir. New York: Basic Books, 2017. – En existentiell psykoterapeuts självbiografi som visar hur ens mer eller mindre inartikulerade förståelse av sig själv kan hänga samman med ens mer eller mindre inartikulerade förståelse av ens samtalsgäster. Den visar också hur vi försöker yttra vår självkännedom med en berättelse från födelse till död och hur det goda yttrar sig i densamma. Yalom framhäver att hans samtalspraktik motiverades av hans lidelse för den goda skönlitteraturen som utforskar människans önskan, fruktan och meningssökande.

 

Yalom, Irvin D. Existential psychotherapy. New York: Basic Books, 1980. – Den här omfattande klassikern använder vår död, frihet, ensamhet och mening som inbördes förbundna exempel på vad ytterst angår oss alla. Boken sammanflätar filosofi, skönlitteratur, empirisk forskning och beprövad erfarenhet för livsvägledningen.

Yalom, Irvin D. Gift of therapy: an open letter to a new generation of therapists and their patients. Rev. utg. London: Piatkus, 2010. (Även sv. övs.) – Yalom delar ovanligt många erfarenheter från sin praktik och framhäver att en rätt mellanmänsklig relation är avgörande för att samtal skall bli livsförändrande. Han säger inte men visar att psykologin är irrelevant för samtalsgästerna; han säger men visar inte att någon av Nietzsches eller Schopenhauers aforismer är relevanta för hans samtalsgäster. Slutsatsen torde bli att med gedigen samtalskonst och omfattande filosofiska kunskaper är den existentiella och etiska dialogen en dyrbar gåva. (Enstaka gånger förekommer antaganden av psykoanalytiska förvirringar eller falsarier.)

Yalom, Irvin D. The Schopenhauer cure: a novel. New York: HarperCollins, 2005. – Det här är det skönlitterära motstycket till Yaloms facklitterära principer och tekniker för grupper. Berättelsen handlar om den av uppväxten känslomässigt och relationsmässigt störde filosofen Philip som mognar personligen i en samtalsgrupp till att bli existentiell vägledare. Öppenhet och ärlighet är ledord, men dessa behöver kompletteras med en etik eller en karaktärsdaningens redogörelse, eftersom karaktärsdaning i gemenskap kan både vara bra och dåligt, till det bättre eller det sämre. Men Yalom tycks inte kunna redogöra för skillnaden, utan antyder blott av och till hedonism och subjektivism.

Yalom, Irvin D., och Molyn Leszcz. The theory and practice of group psychotherapy. 5 uppl. New York: Basic Books, 2005. – Enligt den här boken är målet för gruppsamtalet personlig förändring och mognad genom utveckling av ömsesidiga relationer. Särskilt relevanta är de fyra första kapitlen om elva omständigheter som samverkar till att samtalet når målet, och det sjuttonde kapitlet om handledning av samtalsledare. Författarna saknar en redogörelse för det mänskliga goda, men filosofer kan komplettera med en etisk redogörelse.

Zimmermann, Ana Cristina, och W. John Morgan. “A Time for Silence? Its Possibilities for Dialogue and for Reflective Learning.” Studies in Philosophy and Education 35:4 (2016): 399-413. – Författarna argumenterar för att vårt samhälle tycks anse att det är bättre att tala än att tiga, men att vi utan tid och rum för det osagda eller rentav det outsägliga inte kan tänka kreativt och kritiskt. Då misstar vi oss om talets syfte. Men i den förkroppsligade dialogen syftar tystnad och enskildhet till att ömsesidigt bemyndiga och iståndsätta varandra till ömsesidigt tilltal, eftersom tystnaden hör ihop med eftertanke och reflektion över vad som sagts och inte sagts. I tystnaden kan den enskilde återta sin uttrycksförmåga, och i samtalet främja självkännedom, självaktning, annanhet, ödmjukhet och förundran.

Vill du veta mer? Ta kontakt

Dialogikos inbjuder dig – enskilt eller i grupp – att bli delaktig av ett samtal om livsfrågor. Kom för att reflektera över ditt liv, dina val, utmaningar, tankar, känslor, drömmar och visioner.