FÖRDJUPNING

 
Livsvägledning
En lång och livskraftig tradition för livsfrågor

Sedan antiken har människor – enskilt eller i grupp – sökt livsvägledning i filosofin, och sedan 1980-talet har denna praktik fått förnyad och allt starkare ställning. Här betyder ”filosofi” strävan efter den helhetsförståelse av livet som är oss kär. Det är ingen akademisk disciplin utan ett etiskt ideal varigenom vi hyser omsorg om oss själva och varandra. Vägledning i denna levnadsvisdom kan angå livsglädje och dödsfruktan, missmod och framtidshopp, rätt och fel, gott och ont, frihet och tvång, jobb och fritid, karriär och kuriosa, mat och dryck, kärlek och sex, fnitter och vrede, eufori och ångest. Kanske är vi villrådiga om något etiskt dilemma, eller över livets mening, eller varför det finns någonting istället för ingenting, eller, ja, frågan är din.

Friskvård att bearbeta livsfrågor med övad vägledare

Vårt samhälle ger ibland sken av att sådan reflektion är sjukt eller onormalt. Men Världshälsoorganisationen (WHO) kallar det för "andlig omsorg." Dialogikos samtalspraktik menar att det är hälsosamt, ja, friskvård att bearbeta sina livsfrågor. Enligt den antike filosofen Sokrates är ett liv utan ”granskande frågor” inte värt att leva för människan. Om vi skall vandra trogna oss själva på livets väg, behöver vi därför förhålla oss till sådana spörsmål. Men ”Vem är jag?” och ”Vad bör jag göra?” är frågor som det är svårt att finna svar på. Därför är samtal med någon som är övad i att undersöka existentiella och etiska spörsmål det bästa sättet att förhålla sig till sig själv och komma till sig själv.

Psychagogia

Antikens filosofer kallade detta ”livsvägledning” (psychagogia). På frågan ”Vill du veta vad filosofin har att ge?” svarade den antike filosofen Seneca koncist: ”Råd!” Och ”att arbeta med filosofi är,” enligt den moderne filosofen Ludwig Wittgenstein, ”egentligen att arbeta med sig själv. Med ens egen uppfattning. Med hur man ser tingen. Och vad man begär av dem.”

 
Levnadsfärdigheter
 
Vi behöver färdigheter för livets väg

Många kommer först till en filosof för att samtala om en viss tanke, en påtaglig känsla, en reell valsituation, ett konkret problem eller en specifik frågeställning. Ett par dialoger kan då erbjuda en lösning på eller en upplösning av denna undran. Andra samtalar med filosof därför att de insett eller inser under dialogen, att våra enskilda val konstituerar vår karaktär och att vi behöver dana vår karaktär för att vandra väl på livets väg. De för dialog med en filosof inte bara för att de söker hjälp med något förestående utan med hela förhållningssätt. De flesta av oss erfar nämligen att det är svårt att ändra våra tankar och känslor, eftersom de ingår i mönster. Vi söker därför inte bara en livsvägledare, utan egna färdigheter för att bättre leda oss själva på livets väg. Vi vill bearbeta inte bara en tanke utan tankemönster; inte bara en känsloyttring utan känslotillstånd; inte bara en handling utan handlingsberedskaper; inte bara en knivighet utan karaktärsdrag. Vi vill med andra ord bättra på våra färdigheter för livets väg. Vandraren blir till steg för steg, ett steg i taget.

Levnadsfärdigheter kallar filosofer dygder

Sådana levnadsfärdigheter har filosofer arbetat med i tusentals år. De kallas för ”dygder” – inte för att filosofer är pryda eller präktiga utan – för att ”dygd” hör ihop med ”duglig” och ”duktig”. Liksom vi önskar oss en duglig hantverkare och en duktig tjänsteman, så önskar vi vara dugliga vandrare och duktiga stigfinnare på livets väg. Dygderna gör oss dugliga och duktiga på att möta livets utmaningar och bli lyckliga, eftersom de är förhållningssätt, handlingsberedskaper, karaktärsdrag och drivkrafter för det goda livet.

Lite noggrannare är dygder hållningar

Lite noggrannare är dygder hållningar, d.v.s. tillstånd halvvägs mellan förmåga och handling. Förmågor att dras till näring och fortplantning liksom förmågor att stötas från hot och faror behöver alla levande varelser för att leva väl. Eftersom dessa förmågor driver levande varelsers beteende, kallas de också ”drifter.” Hos oss människor kan dessa attraktions- och aversionsförmågor tas upp i en förståelse som kan uttryckas språkligt och därigenom får vi frihet. Förståndet driver oss också att förhålla oss till andra med samma förståndsförmåga, och denna förståndsdrift kallar vi ”vilja”. Vi människor kan alltså mer eller mindre tydligt säga till oss själva och andra vad som är tilldragande eller frånstötande i förhållande till oss själva, och rätt eller orätt i förhållande till andra. Om vi använder vår frihet till att upprepat och konsekvent uppföra oss enligt vår förståelse, förvärvar vi hållningar hos våra förmågor. Dygder är då de hållningar som gör att vi kan leva väl, nämligen att vare sig gå till överdrift eller underdrift i vårt uppförande på livets väg. De dåliga hållningar som belastar oss på livets väg kallas för ”laster,” eftersom för mycket och för lite fördärvar allt. Dygder är istället de styrkor eller drivkrafter som förmår oss att jämt, raskt och nöjt uppföra oss väl för det goda livet. De håller oss mitt på livets väg och bevarar oss från dikena.

Kardinaldygderna

På livets väg behöver vi lika många levnadsfärdigheter som det finns utmaningar. Men utifrån våra mänskliga förmågor kan livsutmaningar indelas i fyra huvudområden: tankar, attraktionskänslor, aversionskänslor och viljeyttringar. Dessa har den nutida filosofen Martha Nussbaum kallat  ”universella grunderfarenhetsområden.” Traditionellt kallas de huvudsakliga levnadsfärdigheterna för ”kardinaldygder” av latinets ”cardo” som betyder ”gångjärn”, eftersom det goda livet hänger på dessa karaktärsdrag. De är den gyllene medelvägen ifråga om attraktioner, aversioner och relationer genom att befinna sig mittemellan två dumma ytterligheter. Benägenheten att sansat och återhållsamt möta varje njutning och nöje på livets väg är måttfullhetens dygd, och den befinner sig mellan liderlighet och känslolöshet. Beredskapen att djärvt och tappert möta varje svårighet och fara på livets väg är modets dygd, och den befinner sig mellan feghet och dumdristighet. Färdigheten att vara rätt och riktig mot envar vi möter på livets väg är rättfärdighetens dygd, och den befinner sig mellan att göra orätt och att lida orätt. Måttfullheten stärker attraktionsdriften, modet stärker aversionsdriften och rättfärdigheten stärker kognitionsdriften (som är viljan) för det goda livet. Det goda omdömet i alla dessa praktiska bestyr är klokhetens dygd. Klokheten stärker själva förståndet i hur vi skall uppföra oss här och nu med våra attraktioner, aggressioner och relationer, så att vi vare sig går till överdrift eller underdrift.

Visdom

Till dessa fyra huvudsakliga dygder kommer den levnadsfärdighet som filosofin fått sitt namn ifrån, nämligen visdomen eller visheten. Filosofi är längtan att leva med helhetsförståelse. Visdom är en intellektuell dygd som gör oss skickliga i att förstå och känna hur allt hänger samman i livet och hur vi skall ordna allt för vår lycka. Den ateistiske filosofen Robert Solomon har kallat detta för ”the meta-emotion of spirituality,” i vilken vi radikalt överskrider det blott individuella genom att lidelsefullt och insiktsfullt sätta in vårt liv i allt annat som existerar med ödmjuk tacksamhet. ”Andlighet är kanske den ultimata lyckan och ett idealt uttryck för emotionell integritet.” Det där är en god karaktärisering av vishetens dygd. I den mån vi förvärvat visdom förmår vi att ordna alla våra tankar och känslor i en världs- och livsåskådning. Med andra ord, när vi undrar om och vill leva i enlighet med ”livets mening,” då söker vi visdom.

Levnadsfärdigheter till lycka

Många inser alltså på livets väg att de kan förstå sig själva bättre – sina styrkor såväl som svagheter – och hantera livet lyckligare med hjälp av det klassiska dygdbegreppet. Det är i och genom dygderna som vi finner egentlig lycka – det sociala självförverkligande som Aristoteles kallade eudaimonia. Därför försöker Dialogikos följa Sokrates, som i sina dialoger önskade att samtalspartnern genom dygden ”skall bli så bra som möjligt.”

 
Levnadsövningar
 
Öva uppmärksamhet för levnadsfärdigheterna

För att utveckla levnadsfärdigheter behövs uppmärksamhet. Men vår uppmärksamhet irrar än hit än dit, och det kan vara särskilt svårt att rikta uppmärksamheten till vilka vi är, till vad vi egentligen önskar, till vad vi skall välja, till hurdana våra känslor och tankar är. Här är vi ofta splittrade och villrådiga. Vad skall vi göra med vår förvirring? Filosofen Epiktetos kämpade själv med detta och svarade att ”orsaken till denna förvirring är att jag är otränad.” Klassisk filosofisk livsvägledning kännetecknas därför av att öva en uppmärksam livshållning. På grekiska är den tekniska termen prosoché, nämligen en vaksamhet som vårdar livet aktsamt, varsamt och noggrant. På så vi kan vi utveckla levnadsfärdigheter.

Tre övningsområden

På vilka områden behöver vi då öva vår uppmärksamhet? Epiktetos ger oss en översikt:

”Den som skall bli ädel och god måste öva sig inom tre områden. Det första området handlar om attraktionskänslor och aversionskänslor, för att personen inte må fela med attraktionen eller falla med aversionen. Det andra området handlar om val och vägran, ja, i allmänhet om det som bör göras, genom att ha goda skäl och inte vara obetänksam. Det tredje området handlar om osvikliga och försiktiga omdömen, ja, om försanthållanden som helhet.”


Levnadsfärdigheterna utvecklas alltså uppmärksamt inom tre övningsområden. Det första övningsområdet har med våra känslor att göra. Vi behöver uppmärksamma om våra känslor är missriktade eller välriktade för att vi skall bli lyckliga, och målet är att våra känslor skall bli delaktiga av en förståelse av det goda livet så att de leder oss väl på livets väg. Det här övningsområdet syftar alltså till dygderna måttfullhet och mod. Det andra övningsområdet handlar om att överlagt välja eller inte välja i våra relationer till andra, så att vi ger envar vad som tillkommer honom eller henne med hänsyn till det gemensamma goda. Det andra området syftar således till rättfärdighetens dygd. Det tredje övnings–området har med själva vår förståelse att göra. Liksom vi kan ramla huvudstupa när vi vandrar obetänksamt, så kan vi falla framåt när vi bedömer förhastat. Vi behöver därför öva oss i att pröva och överväga vad vi håller för sant, och avvakta med att bedöma och värdera. I samtal med oss själva sätter vi liksom parentes runt tanken eller känslan som uppkommit och beskriver den först innan vi därefter eventuellt bedömer den. Vi övar då varsamhet om vad vi varseblir och förnimmer i nuet, aktsamhet om vad vi minns av dåtiden och försiktighet om vad vi föreställer oss för framtiden. På så vis eftersträvar vi ett oförhastat omdöme. Målet är att jämnt, raskt och nöjt hålla välövervägda meningar för sanna. Det tredje övningsområdet avser alltså dygderna klokhet och vishet.

Hur öva uppmärksamhet till tankar, känslor och val?

Det är gott att fråga sig hur kan vi öva uppmärksamheten till våra känslor, viljeyttringar och tankar för levnadsfärdigheterna. Filosofer har utvecklat övningar till personlig förändring, ja, till att böja attraktions-, aversions- och kognitionsdrifterna åt verklig lycka. Liksom övning ger färdighet ifråga om musikinstrument, dans, sång och motion, så ger tankens, viljans och känslans övningar oss färdigheter för livet. ”Därför manar filosofer oss att inte nöja oss bara med undervisningen, utan att därtill också foga övning och därefter praktik.” (Epiktetos) Dialogikos samtalspraktik kallar sådana övningar för ”levnadsövningar” eftersom de avser hela livet – tankar, känslor och val. Levnadsövningarna är visserligen avskilda i tid och rum, men syftar till att förvärva hållningar för livet bortom övningarna. Här följer några exempel.

Dialogens övning

Dialogen är en gemensam övning i uppmärksamhet till livet. I samtal med den som är övad i att lyssna intresserat och ställa fördjupande livsfrågor, kan vi komma till oss själva. När vi ljudligt famlar efter orden tillsammans med den andre blir vi mer uppmärksamma på våra formuleringar och når större klarhet om livsvägen. Tankens egentliga uttryck är nämligen talet, genom vilket vi säger till oss själva och andra vad vi finner tilldragande, frånstötande och rätt eller orätt. På så vis kan vi dialogiskt undersöka våra känslor, relationer och tankar. Vi kan undersöka våra aversions- och attraktionskänslor för att nå den emotionella intelligens och integritet som leder till lycka. Vi kan undersöka livsval och hur vi skall hantera relationer för det gemensamma goda. Vi kan undersöka varför vi inte kan göra något annat i livet än att söka lycka, vari denna lycka består, vilka underordnade mål som är förenliga med lycka och vilka medel vi skall välja. Sokrates menade att ett liv utan sådana granskande frågor inte är värt att leva för människan och att vi i dialogen granskar oss själva för att vi genom dygd ”skall bli så bra som möjligt.” I dialogen kan du bli inbjuden till andra övningar för detta mål; kanske som hemuppgift till nästa dialog.

Läsningens övning

Läsning är en annan övning i vaksamhet. Även här riktar vi oss till de tre övningsområdena genom att långsamt och eftertänksamt läsa skönlitteratur och facklitteratur för att främja hållningar för det goda livet. Vi avsätter tid och plats fritt från distraktioner för att för att till exempel läsa om vad tankar och känslor är, hur de förhåller sig till lycka, hur välriktade aggressionskänslor kan utvecklas till mod, välriktade attraktionskänslor till måttfullhet, välriktade viljeyttringar till rättfärdighet, välövervägda omdömen till klokhet och välartikulerad livsåskådning till vishet. Kejsar-filosofen Marcus Aurelius tackade sin mentor för att han ”uppmanade mig att läsa uppmärksamt och inte nöja mig med ett flyktigt ögnande eller utan vidare instämma med pratmakare.” Det är läsningens övning och Dialogikos erbjuder nedan en källförteckning för reflektion.

Försiktighet

De följande levnadsövningarna kan i stigande grad frigöra oväntat många känslor och tankar som kan vara svåra att hantera på egen hand. Rekommendationen är därför att bara påbörja dem med vägledande dialog.

Dagboksskrivandets övning

I dagboksskrivandets övning främjar vi också ett uppmärksamt liv. I dagboken kan vi på egen hand föra dialog med oss själva. ”Jag skriver nästan alltid monologer med mig själv. Saker jag säger mellan fyra ögon.” (Ludwig Wittgenstein) Dagboksskrivandet kan ge en avspänd koncentration, som övar uppmärksamheten till hur vi själva känner och tänker liksom hur vi förhåller oss till andra på livets väg. ”Vilka är mina attraktionskänslor? Vilka är mina aversionskänslor? Vilka är mina relationsmönster? Är mitt omdöme oförhastat?” Dagboken blir då ett redskap till självkännedom och till att bortom anteckningarna leva mer uppmärksamt.

Rannsakningens övning

En annan levnadsövning för levnadsfärdigheter är samvetsprövning eller självrannsakan. Filosofen Seneca beskriver den så här: ”Själen måste varje dag kallas in för att avlägga räkenskap. Finns det något vackrare än att granska en hel dag? Vilken sömn följer inte på denna självrannsakan, hur rofylld, djup och obekymrad är den inte när anden har lovordats eller tillrättavisats, när den själv har satt sig att granska och i sitt inre döma om sina egna seder!” Vi gör utvärderingar för alla möjliga saker, men för att främja levnadsfärdigheter behöver vi också uppmärksamt utvärdera våra känslor, viljeyttringar och tankar. Därför är det gott att regelbundet värdera hur vi förhåller oss till målen på livets väg. ”Vad i mitt uppförande för mig bort från vägen till lycka?” ”Vad bevarar mig på livsvägens mitt?” Denna övning kan utföras självständigt eller i kombination med den föregående övningen om dagboken och/eller den efterföljande meditationens övning.

Meditationens övning

I meditationens övning eftersträvar vi likaså ett uppmärksamt leverne. De flesta människor behöver först och främst avspänning för att samla och finna sig själva, och meditation ger avspänd koncentration. ”Bara den avspända människan har verkligen skapande kraft och hennes tankar kommer som blixten.” (Cicero) I meditationen börjar vi med att öva uppmärksamheten till kroppsdelar, andhämtning, förnimmelser och varseblivningar. Men denna förhöjda kroppskännedom är inte ett mål i sig, utan ett medel för klokhet och vishet. Många av våra känslor hör nämligen samman med kroppsliga förändringar och för att leva väl behöver vi öva vår färdighet att initialt bara begripa utan att bedöma dessa förändringar. Vi behöver vaksamt urskilja de tankar och känslor som uppkommer hos oss för att klokt avgöra om vi skall dras till eller stötas ifrån något, välja eller inte välja något, hålla något för sant eller inte. Förankrade i andhämtningen kan vi få en bättre förståelse av oss själva här och nu. Därför ingår kroppskännedom och sinnesnärvaro i klokhetens dygd, och genom den kan vi i meditationen rikta vår uppmärksamhet till mod, måttlighet och rättfärdighet. Dessutom kan vi i meditationen försöka sträva efter vishet. Efter övning kan vi rikta vår uppmärksamhet till vår egen existens i förhållande till alla andra ting som existerar och till varför det existerar någonting istället för ingenting. Insikten om hur allting hänger samman kan ge en outsäglig upplevelse av fullhet och frihet. Meditationsövningarna syftar givetvis till livet bortom dem och således till att göra hela livet meditativt.

Från övningar till praktik

Alltså, för att förvärva de levnadsfärdigheter som kallas ”dygder” behöver vi öva vår uppmärksamhet. Att leva uppmärksamt är att vaka över hur vårt omdöme påverkar våra känslor och viljeyttringar liksom hur våra viljeyttringar och känslor påverkar vårt omdöme. Genom att urskilja tre övningsområden för uppmärksamheten underlättas förståelse och övning. Men det viktigaste är att vi i praktiken låter övningarna samverka, så att vi för en filosofisk livsstil. Varje gång som vi i praktiken uppför oss modigt, måttfullt, rättfärdigt, klokt och vist, blir det nämligen lättare att leva väl.

 
 
Vill du veta mer? Ta kontakt

Dialogikos inbjuder dig – enskilt eller i grupp – att bli delaktig av ett samtal om livsfrågor. Kom för att reflektera över ditt liv, dina val, utmaningar, tankar, känslor, drömmar och visioner.