FÖRDJUPNING

 
Livsvägledning
En lång och livskraftig tradition för livsfrågor

Sedan antiken har människor – enskilt eller i grupp – sökt livsvägledning i filosofin, och sedan 1980-talet har denna praktik fått förnyad och allt starkare ställning. Här betyder ”filosofi” strävan efter den helhetsförståelse av livet som är oss kär. Vägledning i denna levnadsvisdom kan angå livsglädje och dödsfruktan, missmod och framtidshopp, rätt och fel, gott och ont, frihet och tvång, jobb och fritid, karriär och kuriosa, mat och dryck, kärlek och sex, fnitter och vrede, eufori och ångest. Kanske är vi villrådiga om något etiskt dilemma, eller över livets mening, eller varför det finns någonting istället för ingenting, eller, ja, frågan är din.

Friskvård att bearbeta livsfrågor med övad vägledare

Vårt samhälle ger ibland sken av att sådan reflektion är sjukt eller onormalt. Men Världshälsoorganisationen (WHO) kallar det för "andlig omsorg." Dialogikos samtalspraktik menar att det är hälsosamt, ja, friskvård att bearbeta sina livsfrågor. Enligt den antike filosofen Sokrates är ett liv utan ”granskande frågor” inte värt att leva för människan. Om vi skall vandra trogna oss själva på livets väg, behöver vi därför förhålla oss till sådana spörsmål. Men ”Vem är jag?” och ”Vad bör jag göra?” är frågor som det är svårt att finna svar på. Därför är samtal med någon som är övad i att undersöka existentiella och etiska spörsmål det bästa sättet att förhålla sig till sig själv och komma till sig själv.

Psychagogia

Antikens filosofer kallade detta ”livsvägledning” (psychagogia). På frågan ”Vill du veta vad filosofin har att ge?” svarade den antike filosofen Seneca koncist: ”Råd!” Och ”att arbeta med filosofi är,” enligt den moderne filosofen Ludwig Wittgenstein, ”egentligen att arbeta med sig själv. Med ens egen uppfattning. Med hur man ser tingen. Och vad man begär av dem.”

 
Levnadsfärdigheter
 
Vi behöver färdigheter för livets väg

Många kommer först till en filosof för att samtala om en viss tanke, en påtaglig känsla, en reell valsituation, ett konkret problem eller en specifik frågeställning. Ett par dialoger kan då erbjuda en lösning på eller en upplösning av denna undran. Andra samtalar med filosof därför att de insett eller inser under dialogen, att våra enskilda val konstituerar vår karaktär och att vi behöver dana vår karaktär för att vandra väl på livets väg. De för dialog med en filosof inte bara för att de söker hjälp med något förestående utan med hela förhållningssätt. De flesta av oss erfar nämligen att det är svårt att ändra våra tankar och känslor, eftersom de ingår i mönster. Vi söker därför inte bara en livsvägledare, utan färdigheter för att bättre leda oss själva på livets väg. Det är inte bara en tanke utan tankemönster; inte bara en känsloyttring utan känslotillstånd; inte bara en handling utan handlingsberedskaper; inte bara en knivighet utan karaktärsdrag, som vi vill bearbeta. Vi vill med andra ord bättra på våra färdigheter för livets väg. Vandraren blir till steg för steg, ett steg i taget.

Levnadsfärdigheter kallar filosofer dygder

Sådana levnadsfärdigheter har filosofer arbetat med i tusentals år. De kallas för ”dygder” – inte för att filosofer är pryda eller präktiga utan – för att ”dygd” hör ihop med ”duglig” och ”duktig”. Liksom vi önskar oss en duglig hantverkare och en duktig tjänsteman, så önskar vi vara dugliga vandrare och duktiga stigfinnare på livets väg. Dygderna gör oss dugliga och duktiga på att möta livets utmaningar och bli lyckliga, eftersom de är förhållningssätt, handlingsberedskaper, karaktärsdrag och drivkrafter för det goda livet.

Lite noggrannare är dygder hållningar

Lite noggrannare är dygder hållningar, d.v.s. tillstånd halvvägs mellan förmåga och handling. Förmågor att dras till näring och fortplantning liksom förmågor att stötas från hot och faror behöver alla levande varelser för att leva väl. Eftersom dessa förmågor driver levande varelsers beteende, kallas de också ”drifter.” Hos oss människor kan dessa attraktions- och aversionsförmågor tas upp i en förståelse som kan uttryckas språkligt och därigenom får vi frihet. Förståndet driver oss också att förhålla oss till andra med samma förståndsförmåga, och denna förståndsdrift kallar vi ”vilja”. Vi människor kan alltså mer eller mindre tydligt säga till oss själva och andra vad som är tilldragande eller frånstötande i förhållande till oss själva, och rätt eller orätt i förhållande till andra. Om vi använder vår frihet till att upprepat och konsekvent uppföra oss enligt vår förståelse, förvärvar vi hållningar hos våra förmågor. Dygder är då de hållningar som gör att vi kan leva väl, nämligen att vare sig gå till överdrift eller underdrift i vårt uppförande på livets väg. De dåliga hållningar som belastar oss på livets väg kallas för ”laster,” eftersom för mycket och för lite skämmer allt. Dygder är istället de styrkor eller drivkrafter som förmår oss att jämt, raskt och nöjt uppföra oss väl för det goda livet. De håller oss mitt på livets väg och bevarar oss från dikena.

Kardinaldygderna

På livets väg behöver vi lika många levnadsfärdigheter som det finns utmaningar. Men utifrån våra mänskliga förmågor kan livsutmaningar indelas i fyra huvudområden: tankar, attraktionskänslor, aversionskänslor och viljeyttringar. Dessa har den nutida filosofen Martha Nussbaum kallat  ”universella grunderfarenhetsområden.” Traditionellt kallas de huvudsakliga levnadsfärdigheterna för ”kardinaldygder” av latinets ”cardo” som betyder ”gångjärn”, eftersom det goda livet hänger på dessa karaktärsdrag. De är den gyllene medelvägen ifråga om attraktioner, aversioner och relationer genom att befinna sig mittemellan två dumma ytterligheter. Benägenheten att sansat och återhållsamt möta varje njutning och nöje på livets väg är måttfullhetens dygd, och den befinner sig mellan liderlighet och känslolöshet. Beredskapen att djärvt och tappert möta varje svårighet och fara på livets väg är modets dygd, och den befinner sig mellan feghet och dumdristighet. Färdigheten att vara rätt och riktig mot envar vi möter på livets väg är rättfärdighetens dygd, och den befinner sig mellan att göra orätt och att lida orätt. Måttfullheten stärker attraktionsdriften, modet stärker aversionsdriften och rättfärdigheten stärker kognitionsdriften (som är viljan) för det goda livet. Det goda omdömet i alla dessa praktiska bestyr är klokhetens dygd. Klokheten stärker själva förståndet i hur vi skall uppföra oss här och nu med våra attraktioner, aggressioner och relationer, så att vi vare sig går till överdrift eller underdrift.

Visheten

Till dessa fyra huvudsakliga dygder kommer den levnadsfärdighet som filosofin fått sitt namn ifrån, nämligen visdomen eller visheten. Filosofi är längtan att leva med helhetsförståelse. Visdomen är en intellektuell dygd som gör oss skickliga i att förstå och känna hur allt hänger samman i livet och hur vi skall ordna allt för vår lycka. Den ateistiske filosofen Robert Solomon har kallat detta för ”the meta-emotion of spirituality,” i vilken vi radikalt överskrider det blott individuella genom att lidelsefullt och insiktsfullt sätta in vårt liv i allt annat som existerar med ödmjuk tacksamhet. ”Andlighet är kanske den ultimata lyckan och ett idealt uttryck för emotionell integritet.” Det där är en god karaktärisering av vishetens dygd. I den mån vi förvärvat vishet förmår vi att ordna alla våra tankar och känslor i en världs- och livsåskådning. Med andra ord, när vi undrar om och vill leva i enlighet med ”livets mening,” då söker vi vishet.

Levnadsfärdigheter till lycka

Många inser alltså på livets väg att de kan förstå sig själva bättre – sina styrkor såväl som svagheter – och hantera livet lyckligare med hjälp av det klassiska dygdbegreppet. Det är i och genom dygderna som vi finner egentlig lycka – det sociala självförverkligande som Aristoteles kallade eudaimonia. Därför försöker Dialogikos följa Sokrates, som i sina dialoger önskade att samtalspartnern genom dygden ”skall bli så bra som möjligt.”

 
Levnadsövningar
 
Öva uppmärksamhet för levnadsfärdigheterna

För att utveckla levnadsfärdigheter behövs uppmärksamhet. Men vår uppmärksamhet irrar än hit än dit, och det kan vara särskilt svårt att rikta uppmärksamheten till vilka vi är, till vad vi egentligen önskar, till vad vi skall välja, till hurdana våra känslor och tankar är. Här är vi ofta splittrade och villrådiga. Vad skall vi göra med vår förvirring? Filosofen Epiktetos kämpade själv med detta och svarade att ”orsaken till denna förvirring är att jag är otränad.” Klassisk filosofisk livsvägledning kännetecknas därför av att öva en uppmärksam livshållning. På grekiska är den tekniska termen prosoché, nämligen en vaksamhet som vårdar livet aktsamt, varsamt och noggrant. På så vi kan vi utveckla levnadsfärdigheter.

Tre övningsområden

På vilka områden behöver vi då öva vår uppmärksamhet? Epiktetos ger oss en översikt:

”Den som skall bli ädel och god måste öva sig inom tre områden. Det första området handlar om attraktionskänslor och aversionskänslor, för att personen inte må fela med attraktionen eller falla med aversionen. Det andra området handlar om val och vägran, ja, i allmänhet om det som bör göras, genom att ha goda skäl och inte vara obetänksam. Det tredje området handlar om osvikliga och försiktiga omdömen, ja, om försanthållanden som helhet.”


Levnadsfärdigheterna utvecklas alltså uppmärksamt inom tre övningsområden. Det första övningsområdet har med våra känslor att göra. Vi behöver uppmärksamma om våra känslor är missriktade eller välriktade för att vi skall bli lyckliga, och målet är att våra känslor skall bli delaktiga av en förståelse av det goda livet så att de leder oss väl på livets väg. Det här övningsområdet syftar alltså till dygderna måttfullhet och mod. Det andra övningsområdet handlar om att överlagt välja eller inte välja i våra relationer till andra, så att vi ger envar vad som tillkommer honom eller henne med hänsyn till det gemensamma goda. Det andra området syftar således till rättfärdighetens dygd. Det tredje övnings–området har med själva vår förståelse att göra. Liksom vi kan ramla huvudstupa när vi vandrar obetänksamt, så kan vi falla framåt när vi bedömer förhastat. Vi behöver därför öva oss i att pröva och överväga vad vi håller för sant, och avvakta med att bedöma och värdera. I samtal med oss själva sätter vi liksom parentes runt tanken eller känslan som uppkommit och beskriver den först innan vi därefter eventuellt bedömer den. Vi övar då varsamhet om vad vi varseblir och förnimmer i nuet, aktsamhet om vad vi minns av dåtiden och försiktighet om vad vi föreställer oss för framtiden. På så vis eftersträvar vi ett oförhastat omdöme. Målet är att jämnt, raskt och nöjt hålla välövervägda meningar för sanna. Det tredje övningsområdet avser alltså dygderna klokhet och vishet.

Hur öva uppmärksamhet till tankar, känslor och val?

Det är gott att fråga sig hur kan vi öva uppmärksamheten till våra känslor, viljeyttringar och tankar för levnadsfärdigheterna. Filosofer har utvecklat övningar till personlig förändring, ja, till att böja attraktions-, aversions- och kognitionsdrifterna åt verklig lycka. Liksom övning ger färdighet ifråga om musikinstrument, dans, sång och motion, så ger tankens, viljans och känslans övningar oss färdigheter för livet. ”Därför manar filosofer oss att inte nöja oss bara med undervisningen, utan att därtill också foga övning och därefter praktik.” (Epiktetos) Dialogikos samtalspraktik kallar sådana övningar för ”levnadsövningar” eftersom de avser hela livet – tankar, känslor och val. Levnadsövningarna är visserligen avskilda i tid och rum, men syftar till att förvärva hållningar för livet bortom övningarna. Här följer några exempel.

Dialogens övning

Dialogen är en gemensam övning i uppmärksamhet till livet. I samtal med den som är övad i att lyssna intresserat och ställa fördjupande livsfrågor, kan vi komma till oss själva. När vi ljudligt famlar efter orden tillsammans med den andre blir vi mer uppmärksamma på våra formuleringar och når större klarhet om livsvägen. Tankens egentliga uttryck är nämligen talet, genom vilket vi säger till oss själva och andra vad vi finner tilldragande, frånstötande och rätt eller orätt. På så vis kan vi dialogiskt undersöka våra känslor, relationer och tankar. Vi kan undersöka våra aversions- och attraktionskänslor för att nå den emotionella intelligens och integritet som leder till lycka. Vi kan undersöka livsval och hur vi skall hantera relationer för det gemensamma goda. Vi kan undersöka varför vi inte kan göra något annat i livet än att söka lycka, vari denna lycka består, vilka underordnade mål som är förenliga med lycka och vilka medel vi skall välja. Sokrates menade att ett liv utan sådana granskande frågor inte är värt att leva för människan och att vi i dialogen granskar oss själva för att vi genom dygd ”skall bli så bra som möjligt.” I dialogen kan du bli inbjuden till andra övningar för detta mål; kanske som hemuppgift till nästa dialog.

Läsningens övning

Läsning är en annan övning i vaksamhet. Även här riktar vi oss till de tre övningsområdena genom att långsamt och eftertänksamt läsa skönlitteratur och facklitteratur för att främja hållningar för det goda livet. Vi avskiljer tid och plats från distraktioner för att studera t.ex. vad tankar och känslor är, hur de förhåller sig till lycka, hur välriktade aggressionskänslor kan utvecklas till mod, välriktade attraktionskänslor till måttfullhet, välriktade viljeyttringar till rättfärdighet, välövervägda omdömen till klokhet och välartikulerad livsåskådning till vishet. Kejsar-filosofen Marcus Aurelius tackade sin mentor för att han ”uppmanade mig att läsa uppmärksamt och inte nöja mig med ett flyktigt ögnande eller utan vidare instämma med pratmakare.” Det är läsningens övning och Dialogikos erbjuder nedan en källförteckning för reflektion.

Försiktighet

De följande levnadsövningarna kan i stigande grad frigöra oväntat många känslor och tankar som kan vara svåra att hantera på egen hand. Rekommendationen är därför att bara påbörja dem med vägledande dialog.

Dagboksskrivandets övning

I dagboksskrivandets övning främjar vi också ett uppmärksamt liv. I dagboken kan vi på egen hand föra dialog med oss själva. ”Jag skriver nästan alltid monologer med mig själv. Saker jag säger mellan fyra ögon.” (Ludwig Wittgenstein) Dagboksskrivandet kan ge en avspänd koncentration, som övar uppmärksamheten till hur vi själva känner och tänker liksom hur vi förhåller oss till andra på livets väg. ”Vilka är mina attraktionskänslor? Vilka är mina aversionskänslor? Vilka är mina relationsmönster? Är mitt omdöme oförhastat?” Dagboken blir då ett redskap till självkännedom och till att bortom anteckningarna leva mer uppmärksamt.

Rannsakningens övning

En annan levnadsövning för levnadsfärdigheter är samvetsprövning eller självrannsakan. Filosofen Seneca beskriver den så här: ”Själen måste varje dag kallas in för att avlägga räkenskap. Finns det något vackrare än att granska en hel dag? Vilken sömn följer inte på denna självrannsakan, hur rofylld, djup och obekymrad är den inte när anden har lovordats eller tillrättavisats, när den själv har satt sig att granska och i sitt inre döma om sina egna seder!” Vi gör utvärderingar för alla möjliga saker, men för att främja levnadsfärdigheter behöver vi också uppmärksamt utvärdera våra känslor, viljeyttringar och tankar. Därför är det gott att regelbundet värdera hur vi förhåller oss till målen på livets väg. ”Vad i mitt uppförande för mig bort från vägen till lycka?” ”Vad bevarar mig på livsvägens mitt?” Denna övning kan utföras självständigt eller i kombination med den föregående övningen om dagboken och/eller den efterföljande meditationens övning.

Meditationens övning

I meditationens övning eftersträvar vi likaså ett uppmärksamt leverne. De flesta människor behöver först och främst avspänning för att samla och finna sig själva, och meditation ger avspänd koncentration. ”Bara den avspända människan har verkligen skapande kraft och hennes tankar kommer som blixten.” (Cicero) I meditationen börjar vi med att öva uppmärksamheten till kroppsdelar, andhämtning, förnimmelser och varseblivningar. Men denna förhöjda kroppskännedom är inte ett mål i sig, utan ett medel för klokhet och vishet. Många av våra känslor hör nämligen samman med kroppsliga förändringar och för att leva väl behöver vi öva vår färdighet att initialt bara begripa utan att bedöma dessa förändringar. Vi behöver vaksamt urskilja de tankar och känslor som uppkommer hos oss för att klokt avgöra om vi skall dras till eller stötas ifrån något, välja eller inte välja något, hålla något för sant eller inte. Förankrade i andhämtningen kan vi få en bättre förståelse av oss själva här och nu. Därför ingår kroppskännedom och sinnesnärvaro i klokhetens dygd, och genom den kan vi i meditationen rikta vår uppmärksamhet till mod, måttlighet och rättfärdighet. Dessutom kan vi i meditationen försöka sträva efter vishet. Efter övning kan vi rikta vår uppmärksamhet till vår egen existens i förhållande till alla andra ting som existerar och till varför det existerar någonting istället för ingenting. Insikten om hur allting hänger samman kan ge en outsäglig upplevelse av fullhet och frihet. Meditationsövningarna syftar givetvis till livet bortom dem och således till att göra hela livet meditativt.

Från övningar till praktik

Alltså, för att förvärva de levnadsfärdigheter som kallas ”dygder” behöver vi öva vår uppmärksamhet. Att leva uppmärksamt är att vaka över hur vårt omdöme påverkar våra känslor och viljeyttringar liksom hur våra viljeyttringar och känslor påverkar vårt omdöme. Genom att urskilja tre övningsområden för uppmärksamheten underlättas förståelse och övning. Men det viktigaste är att vi i praktiken låter övningarna samverka, så att vi för en filosofisk livsstil. Varje gång som vi i praktiken uppför oss modigt, måttfullt, rättfärdigt, klokt och vist, blir det nämligen lättare att leva väl.

 

Livskällor

 

När du söker insikter på livets väg är du inte ensam, utan befinner dig i en gemenskap som gemensamt söker insikter på livets väg. Här finns en rik tradition med källor att ösa ur för livet, men meningen är inte att läsa många utan att botanisera sig fram till det som passar en själv. Filosofen Seneca skrev: "Alltför många böcker splittrar. Läs därför alltid de beprövade författarna; får du någon gång lust att gå till andra, återvänd då till dem du läste tidigare!" Nedan listas sådant som antingen kan utöka förståelsen av vad existentiella och etiska samtal kan innebära, och/eller ge fortsatt livsvägledning. Listan avser inte alls att vara fullständig, utan är enbart ett försök att stötta olika individer i olika omständigheter i läsningens övning (se ovan). Strävan har varit att avgränsa till relevanta, relativt lättlästa verk, företrädesvis på svenska. Källorna skall givetvis underställas kritisk granskning.

Livskällorna är indelade i kort och gott om filosofisk livsvägledning;  generell hjälp att börja förhålla sig till livsfrågor; känslornas och viljans övningsområden; omdömets övningsområde; levnadsövningar i allmänhet och i synnerhet dagbok och meditation; människosyn i allmänhet, och slutligen material om samtalsprofessionen filosofisk praktik som livsvägledning.

Kort och gott

För den som önskar korta och goda smakprov på filosofisk livsvägledning, kan följande vara lämpliga introduktioner och inplaceringar av Dialogikos samtalspraktik i ett sammanhang:

 


Inna Sevelius “Jaget som projekt.” Modern filosofi årg. 2, nr. 2 (2015): 54-59. – Kort artikel om filosofi som självkännedom genom dialogens, dagboksskrivandets och självrannsakans övningar. Författaren drar paralleller mellan senantikens filosofer och den moderne filosofen Michel Foucault. PDF-fil med tidskriftens vederbörliga tillstånd för enskilt bruk, finns här.


”Om Filosofisk Praxis,” radioprogrammet Filosofiska Rummet, Sveriges Radio P1, den 4 juni 2006. – Ett avsnitt där en av Dialogikos mentorer intervjuas om vad det kan innebära att tala om livet tillsammans med en filosof. Du finner programmet här.


“Samtalens plass i et menneskeliv: Anders Lindseth i samtale med Helge Svare.” Samtiden, 3 (2002): 114-123. – En kort och vacker artikel om samtalets plats i människans liv med två av Dialogikos mentorer. PDF-fil med författarens vederbörliga tillstånd för enskilt bruk, finns här.

 

Tidskriften Nod intervjuade Sebastian Rehnman om filosofisk livsvägledning i nr. 1 2018. PDF-fil med tidskriftens vederbörliga tillstånd för enskilt bruk, finns här.

 

Svenska sällskapet för filosofisk praxis intervjuade 2017 Sebastian Rehnman här.


Börja förhålla sig till livsfrågor

Det kan kännas lite ovant, ja, rentav obekvämt att ta tag i sina livsfrågor. Kanske kan de följande verken vara till generell hjälp:

 

Baggett, David, och Shawn Klein, red. Harry Potter and philosophy: if Aristotle ran Hogwarts. Chicago, Ill.: Open Court, 2004. – Har du ryckts med i den spännande berättelsen om Harry Potter? Då har du också mött många av ”de stora frågorna”. I den här boken analyserar sjutton filosofer insikter för livet som trollkarl, häxa och mugglare.

Bassham, Gregory, och Eric Bronson, red.  The Hobbit and philosophy: for when you've lost your dwarves, your wizard, and your way. New York: John Wiley & Sons, 2012. – Hobbiten är en mycket uppskattad roman och den rymmer levnadsvisdom som filosoferna i den här antologin utvecklar. Kapitlen handlar t.ex. om Bilbos karaktärsdaning, vandringens meditation, och det goda livet.

Bassham, Gregory, och Eric Bronson, red. The Lord of the rings and philosophy: one book to rule them all. Chicago: Open Court, 2003. – I trilogin Ringarnas herre ingår världens mest uppskattade böcker och de rymmer levnadsvisdom som filosoferna i den här antologin utvecklar. Den innehåller t.ex. kapitel om val och moral, dygd och last, lyckosökande, och hopp.

Berthoud, Ella, och Susan Elderkin. The novel cure: an A to Z of literary remedies. Edinburgh: Canongate, 2013. – Det här är inte en bok med filosofisk livsvägledning, utan skönlitterära tips för bearbetning av existentiella och etiska frågeställningar. Författarinnorna är biblioterapeuter och har gjort en omfattande sammanställning av romaner som kan hjälpa oss att artikulera våra egna utmaningar på livets väg. De intervjuas i Svenska Dagbladet den 22 mars 2017. Se också deras motsvarande bok för barn och ungdomar (nedan).

Berthoud, Ella, och Susan Elderkin. The story cure: an A-Z of books to keep kids happy, healthy and wise. Edinburgh: Canongate, 2016. – Det här är inte en bok med filosofisk livsvägledning, utan en handbok för vuxna som vill hjälpa barn att hantera sina utmaningar på livets väg med hjälp av berättelser. Se också deras motsvarande bok för vuxna (ovan).

Buber, Martin. Jag och du. Övs. Margit och Curt Norell. Stockholm: Bonnier,1962, 1923. – I den här klassikern hävdar Buber att människan kan förhålla sig till ett subjekt antingen såsom ett ”det” eller såsom ett ”du”. Det senare förhållandet är grundläggande, eftersom människan blir först ett ”jag” i förhållande till ett ”du” och detta sker genom språket. Uppmärksamhet till denna språkliga samhörighet kan fördjupa vår självkännedom och gemenskap i dialogen.

 

Cooper, John M. Pursuits of wisdom: Six ways of life in ancient philosophy from Socrates to Plotinus: Princeton University Press, 2012. – Cooper försök leda en bred läsekrets in i att leva filosofiskt. Utgångspunkten är antikens filosofi, eftersom den till skillnad från modern filosofi söker utarbeta en helhetsförståelse av livet som skall utövas. Att leva filosofiskt är att leva utifrån och i enlighet med en genomtänkt helhetsförståelse av livet: att vara motiverad och motiverande av sitt vishetssökande. Kapitel 2 är en fin introduktion till Platons sokratiska förebild, som visar att vishetssökandet dels består av ständiga dialoger om livsfrågor, dels av att stadigt söka praktisera dygd i vardagslivets alla omständigheter.

 

De Botton, Alain. Filosofins tröst. Övs. Nille Lindgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2001. – Enligt De Botton kan vi i vardagen söka tröst hos Sokrates för impopularitet, hos Epikuros för fattigdom, hos Seneca för frustration, hos Montaigne för otillräcklighet, hos Schopenhauer för olycklig kärlek och hos Nietzsche för övriga svårigheter.

De Botton, Alain. Statusstress. Övs. Nille Lindgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2004. – Denna bok kan kanske vara till hjälp för att få perspektiv på livet. Enligt en utbredd västerländsk uppfattning är det viktigaste i livet att få individuellt erkännande för prestationer och konsumtion, för jobb och statusprylar. De Botton försöker motarbeta statusstress med filosofi, politik, religion, bohemisk livstil och konst, som strategier för att skilja mellan det viktiga och oviktiga i livet samt för att identifiera rätt mål och medel i livet.

Gaarder, Jostein Sofies värld – Det här är en spännande roman med en brevväxling om filosofins historia. Filosofin framställs dock inte praktisk och livsnära, men boken kan tjäna som en orientering.

Gaare, Jørgen, och Øystein Sjaastad. Harry Potter: en filosofisk trollmann. Oslo: Arneberg, 2006. – Här får du hjälp att ta tag i bokseriens många frågor om makt, rättfärdighet, sanning, bedrägeri, vänskap, döden, ja, livet.

Harris, Ted, och Ann Lagerström. Konsten att leva innerligt: existentialism för den moderna människan. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2008. – Hjälpsam bok om att börja leva ett mer uppmärksamt och reflekterat liv med hjälp av den danske filosofen Søren Kierkegaard. Till tolkningen av Kierkegaard behöver den kompletteras, men den stimulerar till att söka och leva i enlighet med livets mening.

Kenny, Anthony. Västerlandets filosofi. Övs. Jim Jakobsson. Stockholm: Thales, 2009. – Läsvärd, välskriven, och gedigen framställning av en av vår tids främsta filosofihistoriker.

Marinucci, Mimi, red. Jane Austen and philosophy Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 2017. – Jane Austen skrev flera fantastiska romaner som innehåller många insikter om det goda livet, om förhållandet mellan förnuft och känsla, om dygder och laster, och om vänskap och gemenskap. I den här antologin analyserar filosofer dessa temata.

Phillips, Christopher. Kafé Sokrates: filosofi på ett nytt sätt. Stockholm: Forum, 2003. Övs. Fredrik Sjögren. – Författaren delar många vackra erfarenheter om att förhålla sig dialogiskt till livsfrågorna och därigenom komma till större självkännedom. Det filosofihistoriska materialet behöver kompletteras hos t.ex. Kenny (se ovan).

Phillips, Dewi Zephaniah. Filosofi – en presentation: skepticismens utmaning. Göteborg: Daidalos, 2000. – En enkel och intagande introduktionsbok om hur modern skepticism hotar samtalet om människan, etiken, estetiken och religionen, men också om hur vi kan bevara samtalet med hjälp av Wittgensteins återupptäckter.

Känslornas och viljans övningsområden

Ovan skisserades tre övningsområden för levnadsfärdigheter eller dygder. För att förvärva färdigheter på livets väg behöver vi en god förståelse av vad det innebär. Här följer lästips för två av dessa, nämligen känslornas och viljeyttringarnas övningsområden:

Annas, Julia. Intelligent Virtue. Oxford: Oxford University Press, 2011. – En liten pärla som argumenterar att dygder förvärvas och utövas liksom praktiska färdigheter förvärvas och utövas i trädgården eller vid pianot. Sådan kunnighet i livet gör oss lyckliga.

Anscombe, Elizabeth. “Modern moralfilosofi.” I Moralfilosofiska essäer, red. Joel Backström och Göran Torrkulla, s. 42-67. Stockholm: Thales, 2001. – Med den här uppsatsen från 1958 förändrade Anscombe den nutida etiska diskussionen. Hon argumenterar att många moderna filosofer begår ett stort misstag när de försöker redogöra för vad som är rätt och fel i termer av laggivning. Hon menar att vi skall omfatta det goda livet med den fylligare termen dygd istället för att försöka förstå etik i termer av plikter, konsekvenser eller samhällskontrakt.

Aristoteles. Den nikomachiska etiken. Övs. Mårten Ringbom. Stockholm: Natur och kultur, 1967. – Fundamental bok om det goda livet skriven av ett antikt universalgeni. För att nå den lycka som är socialt självförverkligande (eudaimonia) behöver vi vägledas av balanserade känslor och kunniga tankesätt, så att vi gör välövervägda val. För detta behöver vi tillägna och tillvänja oss de hållningar hos vår karaktär och vårt förstånd som kallas ”dygder.” Boken innehåller också viktiga avsnitt om vänskap, bra och dålig självkärlek och vishetens roll för lyckan. (Den svenska översättningen kunde vara bättre. En fin norsk översättning kom 2013.)

Aristoteles. Politiken. Övs. Karin Blomqvist. Partille: Åström, 1993; 2:a uppl. 2003 utan grekisk text. – Det här är andra delen av Aristoteles redogörelse för hur en människa skall leva väl och hur samhället skall organiseras för att göra det goda livet möjligt. (Första delen är Den nikomachiska etiken.) Hjälpsam inledning och kommentar av översättaren.

Aristoteles. Retoriken. Övs. Johanna Akujärvi. 2 uppl. Ödåkra: Retorikförlaget, 2012. – Aristoteles mest detaljerade analys av ett dussintal känslor finns i bok/kapitel 2 och de diskuteras i anslutning till karaktärsdaningen. Mycket tänkvärt om än litet torrt.

Aronsson, Peter, red. Dygder som drivkraft och föredöme. Stockholm: City University Press, 2001. – Författarna till den här antologin är eniga om att kardinaldygdernas gyllene medelvägar är oundgängliga för ett gott vardagsliv. Bokens första del behandlar vad dygd är med avseende på tanke, känsla, karaktär och gemenskap. Den andra delen visar på dygderna i vardagskonsumtionen, arbetslivet och föreningslivet. Den tredje delen fördjupar dygdbegreppet i förhållande till tolerans, historia, solidaritet och framtid.

Aspers, Patrik, och Emil Uddhammar, red. Framtidens dygder: om etik i praktiken. Stockholm: City University Press, 1999. – Tvärvetenskapligt projekt med tolv uppsatser som förenas i uppfattningen att dygd är betydelsefullt för Sveriges nutid och framtid. Bokens tre delar behandlar dygdens natur, uppkomst och slag, från filosofiska, sociologiska, politiska och ekonomiska perspektiv.

Beauvoir, Simone de. För en tvetydighetens moral. Övs. Mats Rosengren. Göteborg: Daidalos, 1992. – Här utvecklas vikten av att ta ansvar för vår egen och andras frihet i den tvetydiga situation som är det mänskliga livet. Beauvoirs tvetydighet består i att hennes leverne tyvärr motsade hennes lära, men vi kan eftersträva den senare snarare än det förra.

Bergström, Lars. Grundbok i värdeteori. 2:a upplagan. Stockholm: Thales, 1992. – Den som önskar fördjupa sig i hur känslornas värdeomdömen (se Solomon eller Svare nedan) kan vara sanna, kan finna klarhet i kap. 5 och 6 av den här boken. Kap. 7 klargör och upplöser några av värderelativismens förvirringar.

Buber, Martin. Människans väg enligt den chassidiska läran. Övs. Monica Engström. Stockholm: Bonnier, 1964, 1960. – Liten skrift om att finna och förverkliga sig själv med andra. Chassidismen var eller är en judisk rörelse som framhäver gudskunskapen i det vardagliga, men boken kan läsas med behållning även av den som inte delar den uppfattningen.

Cicero, Marcus Tullius. Om pligterna. Övs. J. O. Lindfors. 2 utg. Lund: Berglings förlag, 1858. – Titeln är lite missvisande, eftersom boken är utformad som ett brev från den romerske filosofen till sonen Marcus med praktisk rådgivning om hur vi bör uppföra oss på livets väg. T.ex. innehåller s. 45-52  en fin betraktelse om att vara sig själv genom att på ett passande sätt förverkliga sin mänskliga natur i en gemenskap. Boken analyserar också moraliska dilemma genom att från fall till fall försöka finna en rimlig lösning genom jämförelse med andra liknande fall. ”Den sammanfattar en lång erfarenhet av själavård.” (Pierre Hadot) Den svenska översättningen är tyvärr ålderdomlig, men nyare översättningar finns på andra språk.

Cicero, Marcus Tullius. Om ålderdom och Om vänskap. Övs. Tore Janson.  Stockholm: Natur & kultur, 1968. – I dessa två stilfulla dialoger vägleder Cicero oss att tänka och känna inför två oundgängliga temata, nämligen ålderdom och vänskap. Givetvis är en del av råden tidsbundna, men även de kan ge perspektiv på ens egna omständigheter och tjäna till omprövning av livserfarenheter och relationer.

Cicero, Marcus Tullius. Samtal i Tusculum. Övs. Ebbe Linde. 2 bd. Stockholm: Forum, 1970. – Ett stilistiskt mästerverk med dialoger om döden, smärta, sorg, grämelse, oro, dygd och lycka.

Cottingham, John. Philosophy and the good life: reason and the passions in Greek, Cartesian, and psychoanalytic ethics. Cambridge: Cambridge University Press, 1998. – Cottingham utmanar filosofer och psykologer att ta filosofihistoriens anspråk på allvar, nämligen att en systematisk undersökning av den mänskliga naturen kan förmå oss att leva väl. Han undersöker likheter och olikheter i redogörelsen för tankar och känslor hos Platon, Aristoteles, stoiker, epikuréer, Descartes och Jung.

Epiktetos. Handbok i livets konst. Övs. Anders Håkansson. Bakhåll, 2007. – Den här grekiske filosofen kombinerar kraftfull pedagogik med etisk klarsyn. Boken är en förkortning och förenkling av hans Samtal (se nedan), och saknar därför bitvis nödvändiga nyanser, men kan ge en första inledning till filosofisk livsvägledning. Att boken finns i flera svenska översättningar vittnar om dess betydelse. (Den kanske mest lättillgängliga är här ovan anförd och den finns även som gratis e-bok vid vissa bibliotek. Gottfried Grünewalds översättning har parallell grekisk text (Göteborg: Åström, 1984). En äldre svensk översättning ingår i Alf Ahlberg, red., De filosofiska mästerverken: romerska och senantika tänkare. Stockholm: Bonniers, 1932.)

Epiktetos. Samtal. – Livsvägledningen är här mycket mer nyanserad och hjälpsam än i Handbok. Boken finns tyvärr inte översatt till svenska. En lättillgänglig utgåva med grekisk text och tillförlitlig engelsk översättning är Epictetus The discourses, the Manual, and Fragments. Övs. W. A. Oldfather. Cambridge, MS: Harvard University Press, 1925.

Foot, Philippa “Dygder och laster” i Vad är moraliskt rätt?, red. Henrik Ahlenius. Övs. Pia Nykänen. Stockholm: Thales, 2004. – Inflytelserik uppsats från 1978 av en av vår tids viktigaste moralfilosofer och medgrundare av hjälporganisationen Oxfam. Hon utvecklar här vad dygd innebär och eftersträvar samstämmig terminologi. (Tyvärr har översättaren onödigt importerat ett språkproblem. På nutida engelska saknas en god motsvarighet till grekiskans "phronesis", latinets "prudentia" och svenskans ”klokhet,” så Foot använder ”practical wisdom” motvilligt pga att uttrycket kan leda till en sammanblandning med namnet på en annan dygd, nämligen ”vishet.” Den förvirringen behöver vi inte importera till svenska eftersom vi har både ”klokhet” och ”vishet.”)

Heidegger, Martin. Vara och tid. Övs. Jim Jakobsson. Göteborg: Daidalos, 2013. – I den här klassikern från 1927 försöker den tyske filosofen först förstå den mänskliga tillvaron som helhet utifrån vardagserfarenheten, och därefter döden, tiden, historien och ”varats mening.” Den hjälper att "göra sin existens genomskinlig för sig själv". Översättaren avslutar sin bragd med en hjälpsam efterskrift.

Hughes, Gerard J. The Routledge guidebook to Aristotle's Nicomachean ethics. 2 uppl. London/New York: Routledge, 2013. – Lättläst och fördjupande handbok till Aristoteles klassiker om det goda livet.

Irvine, William B. A guide to the good life: the ancient art of Stoic joy. Oxford: Oxford University Press, 2009. – Irvine skrev den här boken mot bakgrund av att han började tvivla det utbredda förgivetantagandet att det yttersta målet i livet är rikedom, status och njutning. Tillsammans med läsaren dryftar han: Om vi inte kan benämna varför vi ytterst lever, så riskerar vi att leva illa, och om vi inte har ett program för hur vi skall nå vårt mål, riskerar vi att missa det. För att undvika att vi kastar bort våra liv behöver vi uppsöka en livsfilosof som kan hjälpa oss att tänka igenom våra livsmål och rangordna dem. Irvine menar att antikens stoiker ger nutidsmänniskan bäst livsvägledning. ”Mitt mål är att sätta den här filosofin i arbete i mitt liv och att uppmuntra andra att sätta den i arbete i deras liv.” Boken innehåller praktiska levnadsövningar och konkreta levnadsråd. Irvines syn på känslor behöver dock kompletteras med annat material, eftersom hans indelning i positiva och negativa känslor sammanblandar vad som är negativt respektive positivt med avseende på objektet, subjektet och etiken, och dessutom kan vrede, fruktan och sorg  vara mer intelligenta och tjäna det goda livet mer än vad Irvine medger.

Kierkegaard, Søren. Antingen – eller: ett livsfragment. Övs. Stefan Borg. 2 bd. Guldsmedshyttan: Nimrod, 2002. – Med djup moralpsykologisk insikt  skildrar den danske filosofen två livsåskådningar, nämligen att antingen leva för den estetiska njutningens skull eller för det etiska godas skull.

MacIntyre, Alasdair. After Virtue: A Study in Moral Theory. 3 uppl. Notre Dame, Indiana: University of Notre Dame Press, 2007. – Kanske en av vår tids mest inflytelserika böcker om hur vi skall leva. MacIntyre argumenterar att moralen i vår del av världen befinner sig i en djup teoretisk och praktisk kris, eftersom det inte längre finns en gemensam förståelse av det goda livet. Istället finns det en utbredd uppfattning att värderingar inte kan vara sanna och den politiska liberalismen hyllar detta som individuell frihet. MacIntyre menar att vi behöver återupptäcka att det mänskliga goda består i att förverkliga sig själv i en gemenskap. Individen befinner sig från början i en gemenskap och endast genom att praktisera dygder går det att uppnå sitt eget och andras goda.

Macintyre, Alasdair. Dependent Rational Animals: Why Human Beings Need the Virtues. Chicago: Open Court, 1999. – MacIntyres kanske mognare bok utgår från vår sårbarhet och vårt beroende av andra. För att kunna resonera självständigt behöver vi öva hållningar hos våra drifter i en gemenskap som tar hand om unga, gamla och sjuka.

Marcus Aurelius. Självbetraktelser. Övs. Ellen Wester och Vera Silverstolpe. Stockholm: Forum, 1967. – Kejsar-filosofens meditationer är ett imponerande exempel på att leva uppmärksamt. I första kapitlet sätter han in sig själv i sitt sammanhang genom att öva tacksamhet mot alla som gjort honom gott och varit föredömen för honom. I de följande kapitlen övar han sin uppmärksamhet till sina attraktioner, aversioner och viljeyttringar, så att han kan praktisera kardinaldygderna. För det ändamålet formulerar han upprepat konkreta grundsatser för minnet, så att han kan leva för egentlig lycka. Detta kan inspirera eget dagboksskrivande och leverne. Den svenska översättningen är lite ålderdomlig; andra språk har nyare översättningar. (En äldre svensk översättning ingår i Alf Ahlberg, red., De filosofiska mästerverken: romerska och senantika tänkare. Stockholm, Bonniers, 1932.)

Müller, Anselm Winfried. Was taugt die Tugend? Elemente einer Ethik des guten Lebens. Stuttgart: Kohlhammer, 1998. – Författaren förenar Aristoteles och Wittgenstein i ett argument för att endast dygderna duger för ett (verkligt) gott liv. Innehåller bl.a. två kapitel om att kultivera sitt förnuft och sina känslor.

Möller, Göran. Moralens nycklar: en bok om dygder. Skellefteå: Norma, 2003. – En liten svensk inledning till vad dygd är, hur vi tillägnar oss goda karaktärsdrag, hur de förhåller sig till våra sociala sammanhang och det goda livet.

Nussbaum, Martha Craven. Främja förmågor: en modell för mänsklig utveckling. Övs. Emeli André. Stockholm: Karneval, 2013. – Inledning till att globalt bedöma livskvalitet i termer av förverkligade mänskliga färdigheter istället för i termer av bruttonationalprodukten. Stimulerande läsning i en tid präglad av jakt på ekonomisk tillväxt och vinst. Boken utmanar oss att inte missuppfatta pengar som livsmålet utan att uppfatta dem som ett medel för det goda livet. (Förlagans ”capabilities” torde översättas ”färdigheter” snarare än ”förmågor” eftersom det inte rör sig om medfödda anlag utan om förvärvade skickligheter.)

Nussbaum, Martha C. The Therapy of Desire: Theory and Practice in Hellenistic Ethics. Princeton, N.J.: Princeton University Press, 2009. – Utförlig genomgång av den antika filosofins bearbetning av och vägledning kring känslor. Viktig utvärdering av den stoiska uppfattningen av känslor. (Sammanfattning i hennes “Précis of The Therapy of Desire.” Philosophy and Phenomenological Research 59, nr. 3 (1999): 785-786.)

Nussbaum, Martha C. Upheavals of Thought: the Intelligence of Emotions. Cambridge: Cambridge University Press, 2001. – Känslor är enligt Nussbaum tankens omvälvningar. Boken redogör för känslornas roll i ett gott liv och hur känslorna hänger ihop med vad som är ett gott liv. Nussbaum argumentar att mänskliga känslor är värdeomdömen om vad som är betydelsefullt för oss och att dessa värdeomdömen kan vara sanna eller falska. De tankemässiga känslorna och de känslomässiga tankarna utgår från våra mer eller mindre medvetna mål i livet – stora såväl som små mål. Genom att förstå hur våra känslor, tankar och mål hänger samman kan vi förstå oss själva och det goda livet bättre. Här visar författaren också hur gemenskapen, litteraturen och konsten kan kultivera våra känslors mångfald och djup. (Sammanfattning: “Précis of Upheavals of Thought.” Philosophy and Phenomenological Research 68, nr. 2 (2004): 443-449.)

Pakaluk, Michael. Aristotle’s Nicomachean ethics: an introduction. Cambridge: Cambridge University Press, 2005. – En klar, lättillgänglig och insiktsfull handbok. Innehåller t.ex. praktiska råd för läsningen s. 38-44.

 

Peterson, Christopher, och Martin E. P. Seligman. Character Strengths and Virtues: A Handbook and Classification. Washington, D.C./Oxford: American Psychological Association/Oxford University Press, 2004. – I denna ”sundhetsmanual” kallas karaktärsstyrkor och dygder helt enkelt för ”psykisk hälsa.” Framställningen kunde dock vara begreppsligt klarare och betydelsen hos ”dygd” är bitvis så försvagad att lite vägledning erbjuds.

 

Platon Dialoger. 6 band. Övs. Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2001-2009. – Stilistiska mästerverk som utgör förebilder för filosofisk livsvägledning och som fortsatt kan ge vägledning. I t.ex. dialogen Sokrates försvarstal samtalar Sokrates om att ett liv som inte ställer granskande frågor inte är värt att leva för människan, så att envar behöver ha omsorg om sig själv genom ”uppmärksamhet och tanke om sanning och klokhet för att fullända sitt liv”. Den korta Laches handlar om modets dygd. Filebos är en dialog som dryftar om sinnlig njutning är meningen med livet eller inte, och om hur måttlighet kan övas. Lysis handlar om vänskap, Charmides om måttlighet, Den mindre Hippias om lögn, Den större Hippias om det fina. I Theaitetos framställer sig Sokrates som en barnmorska som förlöser tankefoster hos sina samtalspartner medan de diskuterar vad kunskap är. Gästabudet undersöker kärleken. Staten handlar bl.a. om samhällets organisation och kardinaldygderna.

Plutarchos. Levnadsråd, översatt av Sven-Tage Teodorsson,. Stockholm: Atlantis, 2015. – Äntligen har vi fått denne antike moralfilosof översatt till svenska. I denna guldgruva ingår t.ex. småskrifterna "Hur man märker att man gör framsteg i dygd", "Om att behärska vreden", "Hur man bevarar sinnesfrid", "Kan dygd läras ut?", "Avund och hat", m. fl. Plutarchos är ett viktigt komplement till exempelvis Seneca på känslornas område.

Sandel, Michael J. Vad som inte kan köpas för pengar: marknadens moraliska gränser. Övs. Henrik Gundenäs. Göteborg: Daidalos, 2014. – Författaren argumenterar för att den ekonomiskt effektiva marknadsekonomin behöver begränsas moraliskt och politiskt, så att vi inte berövar oss det goda livet.

Sartre, Jean-Paul. Etik. Övs. Frans Storr-Hansen. København: Rhodos, 1986. – Här framhäver Sartre att den mänskliga existensen bör kännetecknas av spontan generositet och hjälp till andra, samt motstånd mot våld och egoism. Han vänder sig mot pliktetiken och förankrar istället moralen i ens mål om det goda livet.

Sartre, Jean-Paul. Skiss till en känsloteori. Övs. Rickard Gimdal. Göteborg: Daidalos, 1992. – I den här lilla skriften argumenterar Sartre för att känslor är vårt sätt att ”vara-i-världen” och vårt försök att ”förändra världen.” Boken innehåller viktig kritik av både Sigmund Freuds och William James populära teorier om känslor. Sartres uppfattning att känslor är ”prereflexiva” tolkas förmodligen bäst som ”hållningar.”

Segelberg, Ivar. “Glädjens intentionalitet.” I Svensk filosofi från Rydelius till Hedenius: texter från tre århundraden, red. Henrik Lagerlund, 233-236. Stockholm: Thales, 1999, 1951. – Klar liten analys att mänsklig glädje hänger samman med övertygelser och inte kan reduceras till ”kemikaliska substanser.”

Seneca, Lucius Annaeus. Breven till Lucilius. Övs. Magnus Wistrand. Göteborg: Daidalos, 2018. – Fiktiva brev om hur filosofin hjälper oss att leva väl på livets väg. T.ex. beskriver Seneca i brev 108 hur han i sin ungdom närmade sig filosofin och hur han fortsätter med den i sin ålderdom: ”vad vi hör av filosoferna och läser hos dem ska vi använda för att nå ett lyckligare liv.”

Solomon, Robert C. True To Our Feelings: What Our Emotions Are Really Telling Us. Oxford: Oxford University Press, 2007. – Solomon forskade hela sitt liv på känslor och ger oss här ett mycket viktigt bidrag för att förstå våra känslor. Han bejakar att känslornas neurologi är relevant men blir simplistisk och reduktionistisk om den påstås vara hela sanningen om våra känslor. Solomon argumenterar att känslor har med det moraliskt goda livet att göra, och då behöver vi färdigheter för att identifiera, hantera och utveckla emotionell intelligens och integritet. Vi lever livet genom våra känslor och då behöver vi leva väl med våra känslor.

Svare, Helge. Livsmestring: om å finne seg til rette i verden. Oslo: Pax, 2010. – Fundamental bok för att bättre bemästra livet skriven av en fin mentor. Han beskriver känslorna som kungsvägen till självkännedom och redogör för hur känslor kan vara intelligenta, rationella och moraliska. Boken innehåller övningar som hjälper oss att identifiera hur våra känslor hänger samman med stora och små livsmål, samspelet mellan kropp och själ, vårt förhållande till gemenskaper, omständigheter och historia. I korthet, en fin bok för arbete med känslor. (E-bok tillgänglig från Amazon, medan tryckt utgåva kan finnas på antikvariat.)

Syse, Henrik. Måtehold i grådighetens tid. Oslo: Cappelen Damm, 2009.  – Tänkvärd bok om att öva måttlighet i ett girigt samhälle. Skriven under förra finanskrisen och fortsatt relevant.

Syse, Henrik. Veier til et godt liv: filosofiske tanker om hverdagslivets etikk. Oslo: Aschehoug, 2005. – Enkel och praktisk inledning till etik.

Thomas av Aquino. Summa theologiae: a concise translation. Övs. och red. Timothy McDermott. London: Eyre and Spottiswoode, 1989. – Denna kan tyckas felplacerad på en filosofisk hemsida, men filosofen Philippa Foot anmärker: ”Jag anser att Summa theologica utgör en av de bästa källorna vi har för moralfilosofin, och dessutom att Sankt Thomas etiska skrifter är lika användbara för ateisten som för katoliken eller någon annan kristet troende.” Dessutom var Thomas av Aquino en så god teolog att han menade att vi inte vet vad vi pratar om när vi använder ”Gud.” I den här utgåvan har översättaren lyckats med bragden att omvandla de ymniga medeltida disputationerna till flytande nutidsprosa. Trots att omfånget bara är en sjättedel av förlagan är innehållet rättvisande. Våra livsförmågor, levnadsfärdigheter, hållningar och dygder behandlas först och främst på s. 176-275 och s. 328-441 i den här utgåvan.

Thomas av Aquino. Disputed questions on the virtues. Övs. E. M. Atkins, Cambridge Texts in the History of Philosophy. Cambridge: Cambridge University Press, 2005. – Den som önskar läsa hur denne framstående etiker disputerade på medeltiden, kan med fördel läsa denna bok. Även om genren kan vara obekant och utmanande, så är avsnitten med hans egna gensvar mycket klargörande. (Thomas Williams inledning är tyvärr förvirrad och förvirrande, eftersom han felaktigt förmodar att ”naturlig lag” och ”naturrätt” skulle vara centrala uttryck för Aquino när nyckelordet i disputationerna alldeles uppenbart är ”dygd.”)

Tillich, Paul. Modet att vara till. Övs. Alf Ahlberg. 2:a uppl. Lund: Studentlitteratur, 1977. – Hur har människor försökt komma till rätta med ångesten inför tillvaron? Efter en historisk översikt försöker Tillich besvara frågan i termer av modet att vara delaktig, modet att vara sig själv och modet att acceptera att jag är accepterad.

Vetlesen, Arne Johan. Hva er etikk. Oslo: Universitetsforlaget, 2007. – Trevligt tankeväckande inledning till hur våra värderingar påverkar och påverkas av vilka vi och vad samhället är. Författaren utmanar förgivetantaganden om lögn, självförverkligande, plikt, tillit och tolerans samt vårt ansvar för miljön.

Wang, Stephen. Aquinas and Sartre: On Freedom, Personal Identity, and the Possibility of Happiness. Washington, D.C.: CUA Press, 2009. – Spännande avhandling som visar kontinuiteten mellan en av den aristoteliska traditionens främsta uttolkare och en framstående existentialist.

Omdömets övningsområde

Ovan skisserades tre övningsområden för levnadsfärdigheter. För att förvärva färdigheter på livets väg behöver vi en god förståelse av vad det innebär. Här följer verk som kan hjälpa en bit på vägen för det tredje övningsområdet, nämligen det goda omdömets område. Dock är det svårt att finna riktigt så livsnära verk som är önskvärt.

Achenbach, Gerd B. Lebenskönnerschaft. Freiburg: Herder, 2001. – Författaren räknas som grundaren av den nutida rörelsen för filosofisk praktik. Den här boken handlar om att med livskännedom, klokhet och vishet dana livet till lycka.

 

Andersson, Jan, och Mats Furberg. Språk och påverkan: om argumentationens semantik. 8 uppl. Lund: Thales, 1984. – En lätttillgänglig inledning till att förhålla sig kritiskt till informationsflödet vi möter.

Anundi, Andreas, och C. J. Åkerberg. Skeptikerskolan: handbok i kritiskt tänkande. Stockholm: Forum, 2010. – Boken kan vara en praktisk inledning till att öva sin uppmärksamhet på sina egna och andras tankefel samt ett oförhastat omdöme trots att författarna sammanblandar “skeptisk” med “kritisk” eller “omdömesgill” .

Aristoteles. Om sofistiska vederläggningar. Övs. Börje Bydén. Stockholm: Thales, 2000. – Klassiker om att bevara sig från tankefel hos oss själva och andra.

Aspelin, Gunnar. Lärobok i logik. 5:e upplagan. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Geber, 1961. – Åldrad men ”still going strong” för att öva klarhet om begrepp, omdöme och slutledning.

Björnsson, Gunnar, Ulrik Kihlbom, och Anders Ullholm. Argumentationsanalys: färdigheter för kritiskt tänkande. 2:a upplagan. Stockholm: Natur och Kultur, 2009. – Den här boken innehåller teoretisk och praktisk handledning i att tänka kritiskt och självständigt. Visserligen är den inriktad på texter, men färdigheterna kan överföras till att öva uppmärksamhet till vilka tankar och känslor som uppkommer hos oss i vårt handlande.

Engel, S. Morris. With Good Reason: An Introduction to Informal Fallacies. 5 uppl. New York: St. Martin's Press, 1994. – En underhållande handbok med många skämtteckningar och övningar kring de tankefel som kallas ”felslut.”

Gadamer, Hans-Georg, Sanning och metod: i urval. Göteborg: Daidalos, 1997. Övs. Arne Melberg. – Den här boken handlar om att tolka mänskliga aktiviteter generellt, men avsnittet om frågans företräde framför svaret är fundamentalt för att öva öppen uppmärksamhet (s. 173-181).

Hacker, P. M. S. The Intellectual Powers: A Study of Human Nature. Chichester: Wiley-Blackwell, 2013. – Det här är det andra av tre band med en filosofisk redogörelse för vad människan är. Inledningen klargör huruvida medvetande, intentionalitet eller språkbruk kännetecknar oss. Första delen behandlar vad kunskap och tro är, skillnaden mellan varseblivning och förnimmelse, samt vad minne är. Andra delen analyserar tänkandets och föreställningens förmågor.

Kierkegaard, Søren. Avslutande ovetenskaplig efterskrift. Övs. Stefan Borg. 2 bd. Guldsmedshyttan: Nimrod, 1999. – Här driver bl.a. Kierkegaard vad det innebär att leva fullt mänskligt, nämligen att innerligt och subjektivt söka sanningen med oändlig lidelse.

 

Plutarchos. Om sinnesfrid. Övs. av Sven-Tage Teodorsson, ingår i Levnadsråd. Stockholm: Atlantis, 2015. – En litet guldgruva! Sinnesro innebär enligt Plutarchos att vara vid gott mod, väl till sinnes eller förnöjd pga lovvärda aktiviteter trots oönskade omständigheter. Det är inte passiv inåtvändhet eller oberörd känslolöshet, utan ”sinnesro” hänger samman med ”samvetsfrid” och motsatsord är ”missmod,” ”missnöje” och ”svårmod.” Han visar att vi kan bevara god sinnesstämning genom att dana och öva våra känslor med grundsatser och resonemang, och att stadigt rikta uppmärksamheten till goda minnen, erfarenheter och förväntningar framför dåliga.

Tindale, Christopher W. Fallacies and argument appraisal. Cambridge: Cambridge University Press, 2007. – Utförligare inledning till vad och hur vi gör när vi förhastat drar felaktiga slutsatser.

Levnadsövningar i allmänhet

Ovan skisserades hur övning kan ge färdighet även till våra tankar, känslor och viljeyttringar. Utökad förståelse av levnadsövningarna kan t.ex. inhämtas från följande verk:


Buzaré, Elen. Stoic Spiritual Exercises. Morrisville, NC: Lulu, 2011. –  Kan vara en första inledning till levnadsövningarna. Författarinnan sammanställer och tematiserar material från ett flertal antika filosofer, och exemplifierar hur övningarna kan genomföras.

Hadot, Pierre. Philosophy as a Way of Life: Spiritual Exercises from Socrates to Foucault. Övs. Arnold I. Davidson. Oxford: Blackwell, 1995. (Exercices spirituels et philosophie antique. 2 uppl. Paris: Michel, 2002.) – En av vår tids mest inflytelserika filosofihistoriker introducerar levnadsövningar från antikens till vår tids filosofi. Spännande läsning om filosofin som levnadssätt.

Hadot, Pierre, Vad är antikens filosofi? Övs. Jim Jakobsson. Göteborg: Daidalos, 2015, 1995. – Här visar den franske filosofihistorikern utförligare hur filosofin syftar till det goda livet och hur levnadsövningarna främjar detta. Kapitlet om medeltiden behöver kompletteras med t.ex. Kenny (nedan).

Hadot, Pierre. The inner citadel: the meditations of Marcus Aurelius. Övs.  Michael Chase. Cambridge, MS./London: Harvard University Press, 1998. – Fin inledning till Marcus Aurelius, som visar att hans bok Självbetraktelser (se nedan) kan organiseras utifrån Epiktetos tre övningsområden. Kanhända läser Hadot Marcus Aurelius utifrån Sartre snarare än från antikens filosofi.

Hansen, Finn Thorbjørn. At stå i det åbne: dannelse gennem filosofisk undren og nærvær. København: Hans Reitzel, 2008. – I bokens appendix finns tretton övningar för att dana oss till att leva i enlighet med den helhetsförståelse av livet som är oss kär.

Holiday, Ryan, och Stephen Hanselman. The daily stoic: 366 meditations on wisdom, perseverance, and the art of living. New York, New York: Portfolio/Penguin, 2016. – På s. 672-674 citerar författarna centrala passager hos Epiktetos om levnadsövning och uppställer en översiktlig figur för levnadsövningarna. Boken erbjuder dagliga andakter indelade över året på de tre övningsområdena.

Long, A. A. Epictetus: A Stoic and Socratic Guide to Life. Oxford/New York: Clarendon Press, 2002. –  På s. 112-118 kommenterar Long de tre övningsområden som Epiktetos skisserar. Boken ger en god inledning till denne antike filosof och hans nutida relevans.

Long, A. A. Greek models of mind and self. Cambridge, MS/London: Harvard University Press, 2015. – På s. 187-195 finns en förbättrad diskussion än ovanstående bok om skillnaderna mellan drifter, viljeyttringar, föreställningar och försanthållanden i anslutning till levnadsövningarna.

Warburton, Nigel. Philosophy: The Essential Study Guide. London: Routledge, 2004. – Första kapitlet ger hjälpsamma tips om hur vi kan läsa filosofiska texter väl. Goda råd att tillämpa i läsningens övning.

Dagbokens övning

Här är det inte fråga om att protokollföra dagens händelser. I dagboksskrivandet utforskar vi istället framåtblickande eller tillbakablickande våra tankar, känslor, val och upplevelser, som kan hjälpa oss att begripa och bedöma oss själva; helt enkelt ett redskap för fördjupad självkännedom. En dagboksapp i mobilen är ypperlig för att uppmärksamma sina tankar, känslor och viljeyttringar under dagen. Här följer verk som kan vara till hjälp:

Benktson, Benkt-Erik. Siciliansk dagbok: fysiska och metafysiska rön. Lund: Ellerström, 1989. – Under en konvalescenstid på Sicilien för sin reumatism tar Benktson med sig bl.a. filosofen Epiktetos Handbok och nedtecknar sina tankar om livet. Kanske kan denna tankebok bli till inspiration.

Boëthius, Anicius Manlius Severinus. Filosofins tröst. Övs. Bertil Cavallin. Stockholm: Atlantis, 1987. – När den här medeltidsfilosofen blev oskyldigt dömd till döden försökte han skriva sig till förståelse av sig själv och livsfrågorna. Han gör det i dialog med vägviserskan Filosofia. Få av oss kan nå höjderna i Boëthius poesi och prosa, men vi kan följa honom i  strävan efter djup självkännedom.

Buzaré, Elen. Stoic Spiritual Exercises. Morrisville, NC: Lulu, 2011. –  På s. 23-25 finns ett gott urval ur Marcus Aurelius Självbetraktelser (se nedan) och anvisningar hur den boken kan användas som modell för att komma igång med ett existentiellt och etiskt dagboksskrivande.

Epiktetos Samtal (se ovan). I t.ex. 4.6.34-35 finns 2.18.12-14, 3.13, 4.6.34-35 uppslag med med frågor för rannsakan och dagboksskrivande.

Foucault, Michel. “L’écriture de soi.” Corps écrit 5 (1983): 3-23. Dansk översättning: ”At skrive seg selv” av Niels Brügger och Orla Vigsø i Foucaults masker, red. Niels Brügger, Knut Ove Eliassen och Jens Erik Kristensen (Aarhus: Spartacus, 1995), s. 187-199. – Mot slutet av sitt liv blev den här franske filosofen allt mer intresserad av dagboksskrivandets egenomsorg. Här visar han hur den antika praktiken att skriva sig själv kan lära oss levnadskonst.

Seneca, Lucius Annaeus. Breven till Lucilius. Övs. Magnus Wistrand. Göteborg: Daidalos, 2018 – Kanske brev 28 och 83 kan vara ett exempel för att komma igång med en existentiell och etisk dagbok.

Pascal, Blaise. Tankar. Övs. Sven Stolpe. 2 bd. Stockholm: Forum, 1957. – Mot slutet av 1600-talet skrev det här universalgeniet ner sina klara tankar för självdistans. Sedan de först utgavs har de motiverat andra att plita ner sig själva.

Marcus Aurelius. Självbetraktelser. Övs. Ellen Wester och Vera Silverstolpe. Stockholm: Forum, 1967. – Denna dagbok kan här vara till föredömlig hjälp. I dem försöker kejsar-filosofen kontinuerligt finna formuleringar som försätter honom på nytt i avgörelsen att leva vaksamt.

Montaigne, Michel de. Essayer. Övs. Jan Stolpe. 3 bd. Stockholm: Atlantis, 2012. – Mot slutet av 1500-talet utforskade Montaigne sig själv genom att skriva ned vad som föll honom in. Det filosofiska materialet är kanske inte så djupt, men tillvägagångssättet är fördjupande.

Shayn, Matilda. ”Dagboken blir psykoterapi” Svenska Dagbladet den 10 augusti 2016. – Det här är sjätte delen av en artikelserie med titeln ”Skrivande som terapi: en serie om att formulera sig själv.” Artikeln intervjuar psykoterapeuten Kathleen Adams (som skrivit böcker om terapeutiskt skrivande) och summerar åtta av hennes fjorton tekniker. Artikeln ger mer än nog för att komma igång med din egen dagbok. Artikeln finns här.

Wittgenstein, Ludwig. Särskilda anmärkningar. Övs. Lars Hertzberg. Lund: Doxa, 1983. – Ett inspirerande urval personliga anteckningar om livet, civilisationen, konsten, vetenskapen och religionen.

Meditationens övning

Marcus Aurelius skriver att många människor söker reträtt på landet, vid havet eller bland bergen, men att reträtten alltid och överallt är tillgänglig i oss. ”Ingenstans kan en människa finna en mer lugn och ostörd reträtt” för meditation över livsföringens grundsatser. Till meditationens övning kanske följande kan vara till hjälp:

Epiktetos. Samtal (Epictetus The discourses. Gr. text och eng. övs. W. A. Oldfather. Cambridge, MS: Harvard University Press, 1925). – I 3.24. 84-103 visar Epiktetos hur levnadsregler kan göras till föremål för meditation.

Purton, Campbell. “Buddhism, Meditation, and 'the Inner World'.” Religious Studies: An International Journal for the Philosophy of Religion 53:2 (2017): 183-197. – Tal och text om meditation kan förege att vi riktar vår uppmärksamhet till en ”inre värld” eller rentav ”vårt inre”. Purton argumenterar att vi då förleds av den cartesianska metafysiken att det finns en ”inre värld” till vilken individen uteslutande har särskild tillgång. Villfarelsen uppstår när vi misstar metaforiskt språkbruket för egentligt språkbruk om vad vi erfar i meditationen. Det ”inre” är helt enkelt den enskildes tankemässiga och känslomässiga gensvar på sina omständigheter, och det språkliga uttrycket för detta gensvar är inget annat än den språkliga formen av gensvaret.

Williams, J. Mark G., och Danny Penman. Din väg till mindfulness: steg för steg i åtta veckor. Övs. Bitte Wallin. Stockholm: Natur & kultur, 2013. – Detta är en handfast och hjälpsam introduktion till meditation med åtta meditationsövningar på CD. Steg för steg får läsaren vägledning i att börja meditera för att motverka stress och nedstämdhet. Att lära sig skillnaden mellan en känsla och känsloläge; att öva uppmärksamhet på uppkomna tankar och känslor. Dock reducerar ofta författarnas förvirrade och förvirrande språkbruk människan till något de kallar för ”medvetandet” eller ännu värre ”hjärnan”, men det misstar som bäst en del för helheten. De reducerar återkommande vårt vetande till det som är ”mätbart”, men mätning förutsätter redan att vi vet vad det är som vi skall mäta och vad det är att mäta. Återkommande företräder de (oreflekterat) uppfattningen att ingenting kan vara vare sig moraliskt gott eller ont. De sammanblandar förnimmelsens passiva kategori och varseblivningens aktiva kategori, och antar (oreflekterat) den empiristiska hypotesen att känslor bara är förnimmelser, varför de har nästan ingenting att säga om vad vi kan eller skall göra med våra känslor. Minst hjälpsamt blir det när bekymmer skall utforskas. Eftersom känslor identifieras med förnimmelser, går utforskningen blott ut på att känna var bekymret kan förnimmas i kroppen. Men inte alla känslor har förnimmelser och hos de som har förnimmelser begränsas inte utforskningen till dem, utan till sociala värdeomdömen som delvis konstituerar mänskliga känslor. Bokens förståelse hindrar oss att utveckla emotionell intelligens och integritet. De skriver om existentiella och etiska frågor som om filosofer inte analyserat och redogjort för dessa i tusentals år. I korthet, kan boken vara användbar för att komma igång med meditation men inte för att förstå livet.

Hof, Hans. Bli mer människa. 2:a uppl. Hög: Åsak, 1985. – En utförlig bok om meditationens tekniker av en erfaren praktiker som introducerade zen-meditation i Sverige.

Holiday, Ryan och Hanselman, Stephen (2016). The daily stoic: 366 meditations on wisdom, perseverance, and the art of living. New York/London: Portfolio/Penguin. – Här är en trevlig uppsättning ”dagliga andakter”. Författarna utgår från ett kärnfullt citat från någon antik filosof och tillämpar det kort i vår tid. Passar särskilt bra att ha som e-bok i mobilen för meditativa infall under dagen. Materialet om känslor kompletteras förslagsvis, eftersom författarna tycks omedvetna om både  antika och nutida utvärderingar av stoikernas syn på känslor.

Lee, Ja-Yeon. “Mindfulness Meditation as a Therapeutic Method for Philosophical Counseling.” Philosophical Practice 7. 3 (2012): 1066-1080. – Artikeln visar att de flesta psykologer och psykoterapeuter i västerlandet skiljer "mindfulness" från buddhismens ursprungligen etiska sammanhang pga (det många gånger oreflekterade) antagandet att bara vad som är mätbart är kunskap. Med filosofers vidare kunskapssyn blir inte bara hållningar och etik möjliga, utan också läran att genom uppmärksamheten utveckla sina förmågor från last till dygd.

Seneca, Lucius Annaeus. Breven till Lucilius. Övs. Magnus Wistrand Göteborg: Daidalos, 2018. – Seneca rekommenderar att meditera över ett ordspråk om dagen i brev 2.4.

Människosyn

Dialogikos samtalspraktik utgår från en s.k. antireduktionistisk och holistisk människosyn, d.v.s. förnekar att människan begripligt kan sägas vara ”hjärnan” eller ”medvetandet”, och bejakar att människan är den helhet som utgörs av den av intelligensen levandegjorda kroppen. Dialogikos livsvägledning skiljer sig här från den reduktionism som är mycket vanlig inom psykologi och psykiatri. Följande källor bidrar till en holistisk människosyn:

Aristoteles. Tre böcker om själen. Övs. Kimmo Järvinen. Göteborg: Daidalos, 1999. – Titeln på den här klassikern är idag missvisande, eftersom Aristoteles betonar betydelselikheten mellan ”själ” och ”liv” och att växternas, djurens och människans liv svarar mot varandra, medan människans själ utmärks av den förståelse som levandegör kroppen. På så vis bidrar boken till vår förståelse av vad för slags varelser vi är. Här föregrep Aristoteles både perceptionspsykologin och ekologin.

Bennett, M. R., och P. M. S. Hacker. Philosophical Foundations of Neuroscience. Oxford: Blackwell, 2003. – Den kanske tunga titeln till trots är boken relativt lättläst och erbjuder i del 2 klargörande kapitel om våra förmågor till tankar, känslor och viljeyttringar. Författarna är neurolog respektive filosof och de argumenterar att mycket av vår tids neurovetenskap är pseudovetenskap pga fundamentala begreppsförvirringar.

Cook, John W. “Människor.” Övs. Göran Torrkulla och Lars Hertzberg. I Essäer om Wittgenstein, red. Lars Hertzberg, 132-173. Stockholm: Thales, 1992, 1969. – Fint bidrag till förståelsen av vad människor är. Cook argumenterar att Wittgenstein hjälper oss att undgå både cartesianismen och behaviorismen.
 

Hacker, P. M. S. Human Nature: The Categorial Framework. Oxford: Blackwell, 2007. – Det här är första bandet i en omfattande filosofisk redogörelse för vad människan är. Lättläst och klargörande översikt om oss själva, våra förmågor och vårt handlande.

Husserl, Edmund. Fenomenologin och filosofins kris. Övs. Jim Jakobsson och Hans Ruin. Stockholm: Thales, 2002. – En liten skrift som argumenterar mot den moderna naturvetenskapens snäva kunskapsbegrepp och dess reduktion av människan, och för filosofins vidare kunskapsbegrepp och helhetsförståelse av människan.

Kenny, Anthony. The Metaphysics of Mind. Oxford: Oxford University Press, 1989. – En liten guldgruva om vad en människa är. Först demolerar "Sir Tony" tudelningen av materia och medvetande, kropp och själ, som ”Descartes myt.” Sedan argumenterar han att människor är kroppar med säregna psykiska förmågor och hållningar. Boken innehåller viktiga kapitel om självkännedom, förstånd, vilja, känsla och fantasi.

Merleau-Ponty, Maurice. Kroppens fenomenologi. Övs. William Fovet. Göteborg: Daidalos, 1999. – Enligt den här franske filosofen är vi människor förtrogna med världen genom vår kroppslighet redan före vår reflekterade medvetenhet och att vi genom historiska, sociala och språkliga sammanhang måste försöka förstå varandra.

Ryle, Gilbert. “Begreppet själ.” Övs. Mats Furberg. I Filosofin genom tiderna: 1900-talet, red. Konrad Marc-Wogau, 219-250. Stockholm: Bonniers, 1983. – Detta är första kapitlet av författarens mycket betydelsefulla The Concept of Mind (1949). Ryle argumenterar mot ”Descartes’ myt” som är mycket utbredd i västerlandet, nämligen att vårt beteende orsakas av ett osynligt och för andra människor otillgängligt medvetande. Istället visar författaren att våra tankar, känslor och viljeyttringar kommer av hållningar att bete sig på ett visst sätt i en given situation.

Sartre, Jean-Paul. Varat och intet. Övs. Richard Matz. Göteborg: Korpen, 1983. – I den här brett anlagda boken försöker Sartre analysera de karaktäristiska grunddragen i människans tillvaro, nämligen friheten att överskrida det givna genom att förhålla sig till vad som inte är. Men denna frihet inger ångest, som vi kan motsäga och förställa oss inför. Att leva fullt mänskligt är att leva i enlighet med sin frihet.

Sokolowski, Robert. Phenomenology of the Human Person. Cambridge: Cambridge University Press, 2008. – Sokolowski försöker klargöra vad vi är som människor genom att argumentera att vi är involverade i sanning och betonar språkets betydelse för förståndet såväl som kroppens betydelse för handlandet.

Taylor, Charles. The language animal: the full shape of the human linguistic capacity. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press, 2016. – I den här boken argumenterar Taylor att språket ger upphov till våra existenssätt både som individer och gemenskaper; det gemensamma språkbruket danar oss som individer.

Wittgenstein, Ludwig. Filosofiska undersökningar. Övs. Anders Wedberg och Lars Hertzberg. Stockholm: Thales, 1992. – Utgiven efter Wittgensteins död 1953, hör boken till en av 1900-talets viktigaste filosofiböcker. Bokens ledmotiv är språkets natur och mening. Ett antal missuppfattningar om såväl språket och dess förhållande till verkligheten som tänkandet utreds för att etablera en rätt förståelse av språket, dess mening och grammatik, av intentionalitet, tänkande och förståelse. Härigenom framkommer inte bara en uppfattning om vad filosofi är, utan också vad vi själva är.

Filosofisk praktik som livsvägledning

Filosofisk livsvägledning kallas ibland för "filosofisk praktik". Den som önskar läsa mer om och för samtalsprofessionen kan här finna en lista med hjälpsamma verk:

Amir, Lydia B. “Morality, psychology, philosophy.” Philosophical Practice 1, nr. 1 (2005): 43-57. – Artikeln argumenterar att psykologer åtagit sig att besvara existentiella och etiska frågor trots att deras utbildning inte underbygger sådan praktik. Eftersom endast filosofiska praktiker är övade i existentiella och etiska undersökningar, menar Amir att sådana undersökningar tillhör den filosofiska praktikens område.

Amir, Lydia. New Frontiers in Philosophical Practice. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2017. – I tolv kapitel utforskar och uppvisar filosofer tillvägagångssätt, syften, utmaningar och målgrupper för filosofisk praktik. Uppsatsernas kvalité varierar.

Andersen, Tom. Reflekterande processer: samtal och samtal om samtalen. Övs. Bengt Weine och Kerstin Hopstadius. 5 upp. Lund: Studentlitteratur, 2011. – Författaren var professor i socialpsykiatri vid Universitetet i Tromsø där han länge samarbetade med den filosofiske praktikern Anders Lindseth (se nedan) om samtalsmetodik. Andersen summerar förmodligen själv boken bäst: ”Jag skulle önska att vi helt slutar att tala om terapi och forskning som människoteknik, och hellre talar om det som människokonst, konsten att delta i band med varandra.” Boken beskriver hur samtalsledarens omsorg måste vara deltagarens och inte åskådarens och att samtalsgästen förändrar sig själv genom det språkliga samarbetet om vad som är viktigt för honom eller henne.

 

Annas, Julia. Plato: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, 2003. – För den som är förhäxad av en dogmatisk istället för en aporetisk läsning av Platon, kan kapitel tre vara en god inledning. Annas antyder att Platons dialoger kanske inte främst syftar till att framföra enskilda läror utan till att utöva gemensamma undersökningar; att filosofi snarare innebär att förstå sig själv än Platon; att stötta andra att undersöka sina egna tankar och känslor snarare än att uppställa sina egna tankar och känslor.

Austin, Scott. “The Paradox of Socratic Ignorance (How to Know That You Don't Know).” Philosophical Topics 15, nr. 2 (1987): 23-34. – Centralt för det särskilda sokratiska uppdraget och tillvägagångssättet är att veta att vi inte vet och vad vi inte vet. Däri består visheten. Men hur kan vi veta att och vad vi inte vet? Austin argumenterar att paradoxen uttrycker en förbindelse mellan filosofisk antropologi och filosofisk teologi. Den vishetssökande hållningen vet inte svaren på livsfrågorna som den gudomliga visheten vet, men den hållningen leder människans oändliga dialogiska sökande efter svaren. Det är genom vetskapen om att relationen till det gudomliga är icke-vetandets relation, som vi vet det mänskliga icke-vetandet och blir visa. Att veta att vi inte vet skänker oss just det vi inte vet.

Bachtin, M. M. Dostojevskijs poetik. Övs. Fyhr och Öberg. 2 uppl. Gråbo: Anthropos, 2010. – Denne ryske litteraturvetare och filosof argumenterar för att dialogen är oundgänglig för att komma till självkännedom. ”Sanningen om de yttersta frågorna kan inte, enligt Dostojevskij, framträda inom ramen för ett enskilt, individuellt medvetande. Den framträder, och alltid partiellt, i en process av dialogiskt umgänge mellan likaberättigade medvetanden. Denna dialog om de yttersta frågorna kan varken avslutas eller fullbordas så länge det finns en tänkande och sanningssökande mänsklighet. Ett slut för dialogen vore likvärdigt med mänsklighetens undergång. Denna tanke fanns i embryonal form hos Sokrates. Men den fick ett djupare och fullödigare uttryck i Dostojevskijs romaner.”

Bjørndal, Cato R. P. Konstruktive hjelpesamtaler: mestringsfremmende perspektiver og redskaper i veiledning, rådgivning, mentoring og coaching. Oslo: Gyldendal akdemisk, 2016. – Författaren är en av nordens främsta forskare på vägledningens pedagogik. Konsten att hjälpa människor beskrivs som en arbetsallians mellan vägsökande och vägledare, och boken erbjuder konkreta redskap för att utforska perspektiv, strukturera samtal och levandegöra innehåll, så att livet bättre kan förstås och bemästras. En mycket konkret handbok.

Bohm, David. 1996. On dialogue. London: Routledge. – Kapitel två är kanske Bohms utförligaste översikt och redogörelse för sin uppfattning om gruppdialogen, med praktiska förslag på fördjupande tillvägagångssätt när svårigheter uppkommer och med hänvisningar till övriga kapitel för vidare utforskning av temata. Här introduceras och förklaras också grundläggande hållningar som att vänta med sitt omdöme, känslighet och impulsivitet. Dock innehåller hans teori för dialogen en del självmotsägelser, så den behöver kompletteras med annat material.

Buber, Martin. Ich und Du i t.ex. Das Dialogische Prinzip. Heidelberg: Schneider, 1965, 1923. Jag och du, sv. övs. Margit och Curt Norell. Stockholm: Bonnier,1962. – I den här klassikern hävdar Buber att människan kan förhålla sig till ett subjekt antingen såsom ett ”det” eller såsom ett ”du”. Det senare förhållandet är grundläggande, eftersom människan blir först ett ”jag” i förhållande till ett ”du” och detta sker genom språket. Uppmärksamhet till denna språkliga samhörighet kan fördjupa vår självkännedom och gemenskap i dialogen.

 

Buber, Martin. Zwiesprache: Traktat vom dialogischen leben. 2 uppl. i t.ex. Das Dialogische Prinzip. Heidelberg: Schneider, 1965, 1947. Sv övs. Pehr Sällström i Dialogens väsen: traktat om det dialogiska livet. Ludvika: Dualis, 1993. – Här skriver Buber utförligare om dialogen än i Jag och Du. Dialogen grundar sig på villrådighet, förbidan och förväntan. När människor förhåller sig dialogiskt till varandra, gör de den andres konkreta och säregna existens närvarande i samtalet med ömsesidig öppenhet, lugn och generositet. Det dialogiska livet ”består i framhärdandet i det konkreta […] och djärves stammande ge sitt svar. ” Den egna tanken blir till i möjligheten att någon annan kan begripa och bedöma den, och genom delaktigheten i vår utsagda tillvaro kan personlig förändring uppnås. ”Det är sålunda inte fråga om att ägna sig åt brädspel i luftslottets torngemak, utan om en förbindlig livsuppgift på den hårda jorden, vid vilken man obönhörligen blir varse den andres annanhet, upptar dess beskaffenhet i sitt eget tänkande, tänker på det, ja, tilltalar det i tanken.”

Buber, Martin. Das Problem des Menschen. Heidelberg: Schneider, 1938. Sv. övs. av Pehr Sällström i Människans väsen. Ludvika: Dualis, 2005. – Bubers försök till filosofisk antropologi är idéhistoriskt upplagt och idéhistoriskt bristfälligt. Men insprängt finns hans egna reflektioner om vad det är att vara människa och dessa kan utvecklas praktiskt. Han ställer dialogism mot individualism och kollektivism, där individualismen förstår människan endast i sin relation till sig själv medan kollektivismen förstår människan bara i relation till samhället. Dialogism framförs som det tredje alternativet, enligt vilken människans väsen kan komma till egentligt uttryck i självförverkligande relationer med andra människor. Här är det inte antingen den enskilde eller massan, utan människa med människa, som ömsesidigt och öppet vänder sig språkligt till varandras annanhet. Ty det mellanmänskliga samtalet är det egentliga uttrycket för människans väsen. Dialogen möjliggör då möte och återfinnande både av en själv och gemenskapen. Endast mellan äkta personer i äkta relationer kan  människa med människa förverkligas. Mellanheten uppkommer av dialogens dynamiska dualitet och de växelvisa bidragen upprättar en gemensam livssituation mellan människor.

Bäfverfeldt, Jeanette, red. Håller vi på att förvandla livet till en sjukdom? Stockholm: 8tto/Kunskapscentrum för jämlik vård, 2014. – En antologi med många olika perspektiv på psykisk ohälsa, som alla syftar till att problematisera antagandet att det är sjukligt med motgångar och kriser i livet. Med andra ord, en efterlysning att ta livsfrågorna på allvar i samtalet.

Cohen, Elliot D., och Samuel Zinaich. Philosophy, counseling, and psychotherapy. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2013. – Det främsta syftet med den här antologin är att öppna för dialog mellan filosofer och psykologer om deras samtalspraktiker. De tre delarna sträcker sig (med varierande framgång) över definitioner, tillvägagångssätt och tillämpningar av filosofisk vägledning.

Cooper, Rachel. “Socratic Questioning in 'Alien Landscapes?'.” Journal of Applied Philosophy 34:5 (2017): 724-729. – Enkel sammanfattning av Jonathan Glovers intressanta Alien Landscapes? Boken beskriver sokratiska dialoger med människor som fått diagnosen personlig-hetsstörning. Glover framför åtminstone tre sätt för hur vänligt och sympatiskt frågande kan främja människors förståelse av att deras nuvarande uppfattningar eller levnadssätt kan behöva förändras. För det första bevisar Glovers utforskningar hur sokratiskt frågande kan främja en mer nyanserad kartläggning av en individs värdesystem, underlätta en bättre förståelse av vad som kan ha gett upphov till personlighetsstörningen och erbjuda uppslag för behandling. För det andra menar Glover att de jämförande alternativ som sokratiskt frågande föranleder utgör en form av terapi som utmanar de försnävade uppfattningar och värderingar som fördärvar en människas liv. För det tredje kan klargörande, utforskande och utmanande frågor rekonstruera identitet och autonomi. Cooper har två invändningar mot Glover. För det första är ett långsiktig individanpassat program med en konstfärdigt driven och moraliskt god frågeställare alltför dyrt för att vara av praktisk nytta. För det andra undviker Glover de svåra fall där förbindelsen mellan sanning och lycka (istället för önsketänkande) tycks ostadig. I sin replik (i samma nummer av tidskriften) menar Glover att den första invändningen gäller för psykoterapi generellt och inte bara sokratisk terapi. Mot den andra invändningen menar Glover att boken tar upp svåra fall och att även i dessa kan sokratisk terapi främja om än inte garantera ett bättre liv. Bägge synes ovetande om att det finns omfattande utbildningar i t.ex. Norge och Tyskland för filosofisk praktik.

 

Crafoord, Clarence. Människan är en berättelse: tankar om samtalskonst. 2:a utg. Stockholm: Natur och kultur, 2005. – Även om boken är ojämnt och inkonsekvent skriven, delar den mångårig erfarenhet av mångfalden former av lyssnande, frågande och tigande. Förordet framhäver att det viktigaste är den outsägliga och personliga närvaron i den existentiella dialogen. Det är inte teknik eller metod utan just konst. Crafoord framför även tänkvärda tankar om tystnadsplikt. Slutligen är det en bok som kan användas för att öva tålamod och fördragsamhet, eftersom den innehåller otaliga cartesianska och freudianska begreppsförvirringar om t.ex. privata språk, minnen, barndom, sexualitet, drömmar, representantskap, inre värld, o.s.v. Här förmedlas också en förenklad uppfattning om etik.

Cooper, John M. Pursuits of wisdom: Six ways of life in ancient philosophy from Socrates to Plotinus. Princeton University Press, 2012. – Cooper försök leda en bred läsekrets in i att leva filosofiskt. Utgångspunkten är antikens filosofi, eftersom den till skillnad från modern filosofi söker utarbeta en helhetsförståelse av livet som skall utövas. Att leva filosofiskt är att leva utifrån och i enlighet med en genomtänkt helhetsförståelse av livet: att vara motiverad och motiverande av sitt vishetssökande. Kapitel 2 är en fin introduktion till Platons sokratiska förebild, som visar att vishetssökandet dels består av ständiga dialoger om livsfrågor, dels av att stadigt söka praktisera dygd i vardagslivets alla omständigheter.

Evans, Gail. Counselling skills for dummies. 2 utg. Chichester, West Sussex: John Wiley & Sons, 2013. – Även om titeln kanske kan synas trivialiserande, så delar Evans trettio års beprövad erfarenhet av vägledning på ett mycket välplanerat och praktisk sätt i fristående kapitel. Kapitel 1-4 utgör en klok inledning till självkännedom, egenomsorg och personlig utveckling som lyssnande hjälpare. Kapitel 5-7 handlar om den lyssnande hjälparens karaktärsdaning och samtalsfärdigheter i allmänhet, och i synnerhet modet att lyssna till den hjälpsökande. Kaptitel 8-11 föreslår en samtalsstruktur som hjälper den andre att undra, undersöka och utföra. Kapitel 12-14 främjar en holistisk förståelse av den hjälpsökande. Kapitel 15-16 handlar om att hantera inte ovanliga men särskilda utmaningar och svårigheter i samtal. Även om Evans förståelse av göranden, låtanden, etik, karaktärsdrag och känslor ofta är oprecis och ytlig, så är boken hjälpsam för att upptäcka, utveckla och uppehålla dialogiska färdigheter. 

Fatic, Aleksandar, och Lydia Amir. Practicing philosophy. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars, 2015. – Essäsamling som visar hur olika filosofiska praktiker över världen försöker nå ut från akademin till torget för individer, gemenskaper och företag. Essäerna är av växlande kvalitét.

Gadamer, Hans-Georg, Sanning och metod: i urval. Göteborg: Daidalos, 1997. Övs. Arne Melberg. – Avsnittet om frågans företräde framför svaret är fundamentalt för din filosofiske praktikern (s. 173-181). Genom frågandets konst kan den andres varande och livsberättelse utvecklas.

Ganeri, Martin. “Two Pedagogies for Happiness: Healing Goals and Healing Methods in the 'Summa Theologiae' of Thomas Aquinas and the 'Sri Bhasya' of Ramanuja.” Royal Institute of Philosophy Supplement 66 (2010): 51-65. – Lyckans två pedagogiker består här av en västerländsk och en österländsk skolastiker. Bägge menar att filosofi är terapi och bägge identifierar människans yttersta mål och salighet som kunskap om alltings första orsak. Genom att ge oss tid till att återberätta våra liv med deras texter kan vi omdana oss själva.

 

Gill, Christopher. "The Platonic Dialogue." I A Companion to Ancient Philosophy, red.  Mary Louise Gill och Pierre Pellegrin. Oxford: Blackwell Publishing, 2006. – Kapitlet ger först en god översikt över tre slags tolkningar av Platons dialoger och sedan ett fint argument för den mest lovande tolkningen. Enligt denna kan endast det viktigaste slaget av kunskap uppnås i och genom en gemensam undersökning med frågor och svar. Varje samtal måste bestämmas av de ingående samtals-partnernas karaktär, sammanhang och samtalsämne. Filosofi är det aktiva och självständiga sanningssökandet, i och genom dialogen, efter en ouppnådd eller kanske ouppnåelig sanning.

Glover, Jonathan. Alien landscapes? Interpreting disordered minds. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press, 2014. – Den här boken handlar om sokratiska samtal med människor som diagnosticerats med grava personlighetsstörningar. Glover argumenterar för att tålmodigt söka förstå deras tankar, känslor och viljeyttringar. Han menar att naturvetenskap och humanvetenskap är och bör vara förenliga inom psykiatrin. Men även om vi bitvis kan börja förklara hjärnan biokemiskt, så behöver vi framförallt utforska hur vi med goda samtal knyter an till varandra. Första delen försöker utifrån etiska dialoger med patienter som har fått diagnosen antisocial personlighetsstörning visa att den diagnosen hämmar vår förståelse av dem. Andra delen framhäver vikten av en mångfald perspektiv för att tolka och förstå varandra.Tredje delen söker förstå hur människor med diagnoser som autism och schizofreni kan misstolka sina omständigheter och andra människor. Fjärde delen argumenterar att inte allt som ett samhälle uppfattar som avvikande skall behandlas medicinskt, och att ett mer eller mindre implicit antagande om vad ett gott mänskligt liv är bestämmer både psykiatrins berättigande och innehåll. Femte och sjätte delen argumenterar att tolkningen av psykiatriska tillstånd kan preciseras och fördjupas med begreppen mänskligt handlande och personlig identitet för det goda livet.


Hansen, Finn Thorbjørn. Det filosofiske liv: et dannelsesideal for eksistenspædagogikken. København: Hans Reitzels forlag, 2002. – Dansk doktorsavhandling om filosofisk praktik med vuxenpedagogisk infallsvinkel. Den innehåller alltför många och långa referat, men det tredje kapitlet ger en god beskrivning av det filosofiska livet som övning i ett bildningsideal, och det sjätte kapitlet framställer filosofisk livsvägledning som en del av livslångtlärande.

Hansen, Finn Thorbjørn. Den sokratiske dialoggruppe: et verktøy til værdiafklaring. København: Gyldendal, 2000. – Välskriven inledning till att leda smågrupper i existentiella och etiska undersökningar. Kapitel 2 ger den historiska bakgrunden till samtalsövningen, kapitel 3 beskriver övningens helhet och delar, och kapitel 4 anger några intellektuella dygder som gruppdialogen förutsätter och föranleder.

Herrestad, Henning. “Filosofisk veiledning.” Impuls: tidskrift for psykologi 51, nr. 2 (1997): 69-76. – Författaren argumenterar att filosofisk livsvägledning erbjuder (liksom många andra samtalsverksamheter) hjälp till personlig utveckling, men med egna mål och metoder. Filosofisk livsvägledning konkurrerar bara med psykoterapi om den senare försöker ge existentiell och etisk livsvägledning. Herrestad visar kort och koncist hur filosofisk livstolkning går till. Författaren var med om att bygga upp den norska utbildningen till filosofisk praktiker.

Herrestad, Henning. “Short Socratic dialogue.” I Philosophy in Society: Papers Presented to the Sixth International Conference on Philosophy in Practice, red. Henning Herrestad, Anders Holt och Helge Svare, s. 91-104. Oslo: Unipub, 2002. – Uppsatsen presenterar gruppdialog med ledare på 1-4 timmar, med mål att stärka deltagarna genom att stötta dem till att artikulera sina handlingsberedskaper. Central är den gemensamma undersökningen av en självupplevd vardaglig berättelse.

Higgins, Christopher R. “Socrates' Effect/Meno's Affect: Socratic Elenchus as Kathartic Therapy.” Philosophy of Education: Proceedings of the Annual Meeting of the Philosophy of Education Society (1994): 306-315. – Författaren argumenterar att goda tolkningar av Platons tidiga dialoger redogör inte bara för det enskilda filosofiska dramat utan också för det gemensamma psykologiska dramat varigenom  samtalsparterna omdanas. Menon representerar bristande självkännedom och Sokrates medhjälp till karaktärsdaning. Genom att förändra Menons fråga och återföra den till honom, förändrar Sokrates Menon. Sokrates iscensätter en förvirring hos Menon som gör honom nyfiken, öppen och samverkande till att söka vishet och öva dygd. Sokrates för in Menons slavpojke i samtalet för att hjälpa Menon förstå sig själv utifrån en tredje person. Ur Menons förvirring uppstår en gemensam undersökning och övning att rannsaka livsfrågan kreativt och kritisk. Den sokratiska rannsakningen syftar således till tankemässig, känslomässig och viljemässig bearbetning, bildning och rening.

Howard, Alex. Philosophy for counselling and psychotherapy: Pythagoras to postmodernism. Basingstoke: Macmillan, 2000. – Historisk infallsvinkel till filosofisk vägledning för alla samtalsprofessioner. Pedagogisk med reflektionsfrågor och övningar.

Hunnicutt, Benjamin Kline. “Leisure and play in Plato's teaching and philosophy of learning.” Leisure Sciences 12:2 (1990): 211-227. – Författaren argumenterar att Platon nedtecknade dialoger för att vi skall kunna öva samtalsfärdigheter inför egna muntliga dialoger. Detta kräver att vi åsidosätter arbete, egendom och status för ledigheten att dialogiskt kunna söka dygd och bildning. Den sokratiska dialogen syftar just till att lära oss att inte använda vår ledighet tarvligt, förställt och förmätet, utan till samtal där vi söker efter det sanna, goda och sköna som överskrider allt varande. Det allvarligaste Sokrates har att säga är lekfullt.

Jaspers, Karl. “Existensupplysning.” I Klassiska texter om praktisk kunskap, red. Jonna Hjertström Lappalainen, s. 109-138. Huddinge: Södertörns högskola, 2015. – Något dunkelt menar Jaspers att filosofins uppgift är existensupplysning, nämligen att uppmana människan att tänka igenom sin egen tillvaro med dess konkreta möjligheter och utveckla sig tillsammans med andra människor.


Kleist, Heinrich von. "Über die allmähliche Verfertigung der Gedanken beim Reden" red. Helmut Sembdner. 9 uppl. bd. 2, Sämtliche Werke und Briefe. München: Carl Hanser, 1993, 1805. Eng. övs. i t.ex. David Constantine Selected writings. London: Dent, 1997. – Med ett flertal exempel visar Kleist hur tankar blir gradvis förfärdigade genom att få tänka högt inför en uppmärksam lyssnare. Ibland kan skickliga frågor föra oss till den springande punkten. Ibland är det själva modet att börja uttrycka det dunkla som leder oss i och genom talet till tydlighet av nödvändigheten att finna en ände till begynnelsen av yttrandet.

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard. “Philosophy as an Art of Living: Situating the Method of Socratic Dialogue within a Framework of 'Care of the Self'.” Haser: Revista Internacional de Filosofía Aplicada 5 (2014): 33-54. – Knox argumenterar med hjälp av Foucault och mot det mesta av modern filosofi att filosofi är levnadskonst, egenomsorg och karaktärsdaning. Den sokratiska dialogen förkroppsligar, uttrycker och utövar detta vishetssökande individuellt och kollektivt.

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Jan Kyrre Olsen Friis. Philosophical Practice: 5 Questions. Köpenhamn: Automatic Press, 2013. – En mångfald framstående filosofiska praktiker intervjuas här utifrån fem frågor om den undrande gemenskap som främjar kreativ, kritisk och systematisk livsförståelse.

 

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Merete Sørensen. Filosofisk praksis i sundhedsarbejde. Frederiksberg: Frydenlund, 2011. – Boken sammanför filosofi och hälsovård. Den växlar mellan teoretiska och praktiska infallsvinklar och visar hur filosofisk praxis svarar mot konkreta behov och spörsmål i vårdsektorn. Filosofen kan stärka reflektionen kring de värderingar som genomsyrar vårdprofessionerna och återupprätta ett helhetsperspektiv. Filosofen kommer inte med egna spörsmål, men med reflektionsredskap som kan belysa de befintliga spörsmålen. Filosofin kan spela en konstruktiv roll i vårdsektorn genom vårdpersonalens praktiska användning av filosofi.

 

Knox, Jeanette Bresson Ladegaard, och Mette Nordahl Svendsen. “Authoring experience: the significance and performance of storytelling in Socratic dialogue with rehabilitating cancer patients.” Medicine, Health Care and Philosophy 18, nr. 3 (2015): 409-420. – Artikeln undersöker berättandets roll i smågruppsdialogen med hjälp av Paul Riceours och Cheryl Matinglys hermeneutik. Sådana dialoger utgår från att återberättandet av en erfarenhet kan svara på en livsfråga. Deltagarnas berättelser ger i sin tur upphov till delaktighet och medkänsla liksom fördjupad förståelse och vidgade horisonter hos dem. Genom modet att sedan gemensamt utforska den återberättade erfarenheten upplever många att livssynen förfinas och berättelsen omformas till etisk vägledning för framtiden.

Lakoff, George, och Mark Johnson. Metaphors we live by. Chicago: University of Chicago Press, 2003. – Författarna kan hjälpa oss att uppmärksamma hur kulturbetingade metaforer genomsyrar inte bara vardagsspråket, utan hur vi varseblir förnimmer, minns, föreställer, tänker, känner och väljer om smått och stort. Vanligtvis är vi inte medvetna om hur metaforiskt vi omtalar vårt liv, men genom att undersöka vårt språkbruk kan vi förhöja medvetenheten om vårt metaforiska leverne. Uttrycken ordnar delvis vad vi gör och hur vi förstår vad vi gör. Vi kan upptäcka hur systematiskt vi liknar det ena vid det andra och hur det medför (avsiktligt eller oavsiktligt) andra uppfattningar. Boken behöver dock kompletteras såväl filosofihistoriskt som språkfilosofiskt.

Lahav, Ran, och Maria da Venza Tillmanns, red. Essays on philosophical counseling. Lanham: University Press of America, 1995. – Antologi med flera viktiga essäer.
 

Lear, Jonathan. “The Socratic Method and Psychoanalysis.” I A Companion to Socrates, red. Sara Ahbel-Rappe och Rachana Kamtekar, s. 442-462. Oxford: Blackwell, 2006. – Lear visar att sokratiska dialoger inte bara rannsakar förståndet (élenchos) utan också av levernets undermening (eiråneia), eftersom målet är dygdens förbättrade egenomsorg och det endast kan uppnås om våra tankar, känslor och handlingar enskilt och gemensamt är förenliga och förenade. Men om samtalet bara frågar om livet snarare än att svara mot livet, kan det hindra eller undvika den egentliga livsfrågan. Undermeningarna framkommer genom att filosofen i samtalet försiktigt men bestämt frambringar mångfalden av avsikter och anspråk samt deras (o)förenligheter. Lear noterar att Sokrates och Freud uppmärksammade att själsliga delar behöver förenas för personlig förändring, men beaktar aldrig (arguendo) psykoanalysens begreppsförvirrade och overifierbara reifieringar.

LeBon, Tim. Wise Therapy: Philosophy for Counsellors. London: Continuum, 2001. – En praktisk handbok för filosofisk livsvägledning, som försöker integrera den med kognitiv beteendeterapi och existentiell psykoterapi. Kapitel om etik, känslor, förnuft och meningen med livet. Avslutande metodikkapitel.

Lévinas, Emmanuel. Den annens humanisme. Norsk övs. Asbjørn Aarnes av Humanisme de l'autre homme. Oslo: Bokklubben, 2008. – Mellan det  obegripliga och det svårbegripliga i Lévinas dogmatiska framställning, förekommer det begripliga brottstycken om ansvaret för den andres sårbara ansikte och språkbruk. Lévinas förståelse av det mellanmänskliga mötet skulle kunna tolkas så, att den andres tal framträder först i ansiktet och sedan i språkbruket. När den andre uppriktigt blottlägger sig, så blir den tilltalade själv satt på prov och ansvarig att svara den andres fråga. Då tillhör det sagda det gemensamma rummet. I det osagda och outsägliga finns den andres frihet, men ansvaret och engagemanget för det osagda och outsägliga ligger inte hos den talandes (eventuella) oförmåga att framträda i det sagda utan hos den tilltalade. Det gäller att återvända till språket (om än det sviker) utan att reducera den andre till föreställningen om den andre och att inte heller låta talet sätta gränser för den personliga identiteten.

 

Lévinas, Emmanuel. 1993. Etik och oändlighet: samtal med Philippe Nemo. 3 uppl. Stockholm/Stehag: Symposion. – Lévinas menar att den andres ansikte möjliggör och påbörjar samtal. Den andres tilltal innebär inte bara att vara inför den andres ansikte, utan att svara och ansvara för den andre. Det sjunde kapitlet innehåller kanske hans klaraste formulering.

Lindseth, Anders. Zur Sache der Philosophischen Praxis: Philosophieren in Gesprächen mit ratsuchenden Menschen. Freiburg/München: Karl Alber, 2014. – Vid essäsamling av den filosof som förde den förnyade filosofiska livsvägledningen till norden på 1980-talet.

Lundby, Geir. Historier og terapi: om narrativer, konstruksjonisme og nyskriving av historier. Oslo: Tano Aschehoug, 1998. – Författaren är en socionom och familjeterapeut som teoretiskt och praktiskt visar hur vi människor skapar mening i våra liv med de historier vi berättar för oss själva och för varandra. En god metodikbok, som behöver kompletteras av en redogörelse om varför livsberättelsen är så viktig för människan och hur den hänger samman med uppfattningen om det goda livet. 

Løgstrup, K. E. Den etiske fordring, 4 uppl. Århus: Klim, 1962/2010. – Det första kapitlet är ett viktigt bidrag till samtalsprofessionens etik. "Tillit i elementär mening hör till varje samtal. I själva samtalet utlämnar vi oss, vilket visar sig i att det i själva tilltalet ställs ett bestämt krav på den andre. Oavsett betydelsen av innehållet anslås en bestämd ton, i vilken den som talar så att säga går ut ur sig själv för att nu existera i talets förhållande till den andre. Därför går kravet – outtalat – ut på att jag själv tas emot genom att min ton tas upp. Att inte höra eller att inte vilja höra min anslagna ton betyder att jag själv förbises, såvida det verkligen är jag själv som har vågat mig fram i den.”

Mace, Chris. Heart and soul: the therapeutic face of philosophy. London: Routledge, 1999. – Den här antologin erbjuder många filosofiska perspektiv på begrepp och frågor inom livsvägledning. Kapitlen är av varierande kvalitet.

MacIntyre, Alasdair. The unconscious: a conceptual analysis. Rev. uppl. London: Routledge, 2004. – MacIntyre argumenterar att Freud sammanblandar två användningar av ”omedveten” och föranleder därmed många missuppfattningar. Men han avmytologiserar Freuds cartesianska uppfattning att människan är det omedvetna i maskinen, och urskiljer därigenom Freuds bidrag till hur vi kan förvärva självkännedom. Att känna sig själv innebär bl.a. att upptäcka att jag är ofri när och var jag inte drivs med god praktisk förståelse. Ofta är vårt problem att vi är omedvetna om hur vi drivs utan skäl eller med dåliga skäl, och att vi omedvetet drivs av att inte erkänna vad som omedvetet driver oss. Att vara en självbestämmande människa är att vara avgjord av skäl som ständigt kan omvärderas av relevanta överväganden. Då behöver vi bli medvetna om de skäl som driver oss och avgöra om de är goda skäl. Vårt förflutna kan inte göras om intet, men vi kan bli medvetna om dåtiden och därigenom bestämma hur det skall påverka nutiden och framtiden. Att ersätta vad vi drivits av med vad som skall driva oss har sin begynnelse i förståelsens egentligt språkliga uttryck. Genom att uttrycka vår livsberättelse för den andre kan vi bli mer medvetna om vad som driver oss och därigenom omdana vår karaktär. Men för att värdera vad som driver oss behöver vi en redogörelse för det mänskliga goda och här måste psykoanalysen bli aristotelisk. Självkännedom innebär då att ranka de goda ting som kan uppnås i ens omständigheter och att relatera sina drifter i överensstämmelse med det goda. Genom vår berättelse om det goda livet blir vi självbestämmande.

MacIntyre, Alasdair. “Psychoanalysis: the future of an illusion?” I Against the self-images of the age: essays on ideology and philosophy, red.  Alasdair MacIntyre, 27-37. London: Duckworth, 1971. – Trots sin ålder har uppsatsen bestående vetenskapsteoretiska och sociologiska poänger: Freud sammanblandar tre logiskt olika nivåer i sin teori och då förutsätter förklaringen ibland vad som skulle bevisas. Dessutom är det omöjligt att falsifiera den vaga teori som terapeuten förutsätter i sin praktik. Psykoterapins utbredning som ny ”folkreligion” skall istället förstås utfrån socialförsäkringssystemens understöd och den urbana medelklassens behov av ett odiskutabelt ramverk vars vokabulär synes ge livet mening.

MacIntyre, Alasdair. “Yet Another Way to Read the 'Republic'?” Proceedings of the Boston Area Colloquium in Ancient Philosophy 23 (2007): 205-223. – Författaren argumenterar att Platons avsikt inte är att framställa en uppsättning läror eller framföra svar till läsaren, utan att erbjuda en förbryllelse eller fråga om det mänskliga goda som läsaren själv behöver tänka igenom, ja, bearbeta sig själv. För att kunna tillägna sig en verklig förståelse av det goda behöver en vishetsvän (philosoph-os) bli en lyrikvän (philopoietés) och omdana sig själv med dygder, så att hen inte förvirrat misstar det mänskliga goda för vad som behagar sinnena. Det är det ursprungliga sättet att praktisera filosofi.

Nelson, Leonard. “Die sokratische Metode.” I Gesammelte Schriften in neun Bänden: Die Schule der kritischen Philosophie und ihre Methode, red. Paul Bernays. Bd. I s. 271-316. Hamburg, 1970, 1929. (Eng. övs. i Saran och Neisser nedan.) – Nelson återinsatte den sokratiska dialogen i vår tid och ger här en beskrivning av hur nutida filosofer kan använda sig av denna för samtalskonsten. Tolkningen av den sokratiska dialogen utgår dock från Nelsons nykantska positivism, så den behöver kompletteras såväl historiskt som systematiskt.

Nussbaum, Martha C. The Therapy of Desire: Theory and Practice in Hellenistic Ethics. Princeton, N.J.: Princeton University Press, 2009, 1994.  – Utförlig genomgång av den antika filosofins bearbetning av och vägledning kring känslor. Viktig utvärdering av stoikernas syn på känslor.

Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) reglerar tystnadsplikt och sekretess för offentlig verksamhet medan Patientsäkerhetslagen (PSL) reglerar desamma i privat verksamhet (se särskilt kap. 6, §§12-16). Bägge är vägledande även för filosofisk praktik, som bygger på respekt för samtalsgästens självbestämmande och integritet. Inget som en samtalsgäst säger i förtroende kan yppas för någon annan om det inte är klart att det inte kan vara till men för denne eller dennes närstående. Därför är det mycket ovanligt att en filosofisk praktiker bedömer att någon uppgift kan lämnas ut. Sekretessen innebär att vare sig muntligen, skriftligen eller på annat sätt avslöja uppgifter om vem som är samtalsgäst, vad som är samtalsämne, adressuppgifter, familje-förhållanden och andra sociala förhållanden, arbets(o)förmåga, arbets-givare och så vidare. Genom särskilda bestämmelser finns det dock undantag som innebär att en filosofisk praktiker är skyldig att lämna ut en uppgift om den i särskilt fall begärs av myndighet för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor. Anmälnings- och uppgiftsskyldighet gäller till exempel vid kännedom eller misstanke om att barn far illa, varvid orosanmälan måste göras till socialnämnd. Möjlighet till polisanmälan gäller vid brott där det lindrigaste straffet är ett års fängelse eller vid försök till brott där det lindrigaste straffet är två års fängelse. Exempel på sådana brott är mord, dråp, rån, våldtäkt och grov misshandel. Frågor om sekretess och tystnadsplikt kan vara svåra att besvara, och det är därför rådligt att dryfta dem anonymiserade med kollega eller jurist.

Overholser, James C. The Socratic method in psychotherapy. New York: Columbia University Press, 2018. – Efter att psykologiprofessorn åsidosatt sin disciplin för att den inte uppfyller sina empiriska kunskapsanspråk, argumenterar han att samtalskonst kan uppnås genom att vända sig till Sokrates sätt att samtala om dygder. Han förordar således en samtalsprofession som både till form och materia är filosofisk och inte psykologisk. Visserligen är såväl hans historiska som systematiska förståelse av frågandets logik, induktion, definition och dygd undermålig, men exempel på faktiska dialoger och prov på diagram gör boken hjälpsam.

Peterman, James F. Philosophy as therapy: an interpretation and defense of Wittgenstein's later philosophical project. Albany: State University of New York Press, 1992. – Den här boken försvarar Lugwig Wittgensteins etiska och terapeutiska filosofi samt utvecklar hur vi bör ta den filosofiska praktiken på allvar.
 

Platons dialoger. Många av Platons dialoger är förnämliga exempel på att söka vishet i och genom samtalet. I de bästa exemplen låter Sokrates den andres angelägenhet bli subjekt för en gemensam undersökning genom frågor, klargöranden, uppdelningar, parafraser, summeringar, och slutledningar. I de värsta exemplen är Sokrates manipulativ, dominant, taktlös och cynisk. I (nästan) alla dialogerna är dygd målet för samtalet. Sokrates avsäger sig vishet genom samtalets gemensamma rannsakning (elenchos) och  eftersträvar ofullständiga definitioner på dygder, eftersom det flerstämmiga vishetssökandet alltid handlar om hur vi skall leva väl. Därmed konfronterar han ofta sofister som föreger sig veta hur vi skall leva. Allt detta kan vi öva oss i genom att läsa eller hellre lyssna till olika översättningar (om inte grekiskan är tillgänglig) av Platons dialoger. Då ges tillfällen att öva färdigheten i att lyssna till den flerstämmiga sanning som blir till i samtal. Till exempel:

Platon. Apologin/Försvarstalet. Det här är Sokrates förmaning till oss att praktisera filosofi. Ett liv med rannsakande frågor är eftersträvansvärt för människan. Den gudomliga vishetens uppdrag och det största mänskliga goda är att dagligen rannsaka sig själv och andra i resonerande samtal om dygd – inte pengarnas, ryktets och ärans skenbara lycka, utan sanningens, klokhetens och livsförbättringens verkliga lycka. Vishetsvännen avsätter liksom en förälder eller storasyskon tid i det enskilda och inte i det offentliga för undersökande gemenskap, rådslag och vägledning. Den vishetssökande vet att den inte vet och tror sig inte veta att den vet, utan frågar och tillfrågas. Den tillfrågades icke-vetande hållning till den frågande är det gudomliga uppdraget, eftersom endast den som inte tror sig veta kan eftersträva visheten om allt som finns och dygdens högsta lycka.

Platon. Charmides. Den här dialogen eftersträvar men efterlämnar bestämningen av en dygd som ligger nära det sokratiska uppdraget, nämligen måttfulla kunskapsanspråk om vad som är människans goda. Dialogen tycks börja med tvetydigheten i att vara en fin människa: till utseendet eller till själen. T o m Sokrates distraheras kort av behaget inför det fina utseendet från att låta den fina själen avtäckas genom samtalet. Från själen utgår allting i människan och därför måste själen först och främst behandlas med fina ord, så att måttfullhet först uppkommer i själen och därefter i hela människan. Detta torde vara det dialogiska målet, eftersom ”vi måste undersöka vad som föresvävar oss om vi har den minsta omsorg om oss själva.” Utgångspunkten är ”Jag vill undersöka med dig”, där den gemensamma undersökningen utgår från vardagsspråket och leder varthelst den bär. Den andres nuvarande tal rannsakas, inte för att Sokrates gör anspråk på att veta vad han frågar om utan för att han söker det gemensamma goda i vadhelst som framförs, så att ingendera säger sig veta utan att veta. Men det flerstämmiga samarbetet leder inte bara till tre misslyckade definitionsförsök utan till att det fjärde lovande uppslaget tycks ouppnåeligt. I förbigående resulterar emellertid de tre första vändorna i att inte ta för givet vad någon sagt utan att uppmärksamt rannsaka dess sanningshalt och till att måttfullheten är fin, god och gör god. Dialogen tycks mynna ut i förvirringen att inte kunna avgöra om måttfullhet kan vara vetande om vetande och hur den är god och gagnar oss. Den gudomliga hälsnings-frasen i Delfi ”Känn dig själv!” kan vara detsamma som ”Var måttfull!” Måttfullheten skulle då skilja sig från alla andra slag av vetande, eftersom den skulle vara vetande inte bara om andra slags vetande utan om sig själv och ovetandets vetande: ”att veta vad man vet och inte vet.” Måttfullhetens goda att veta sig veta och inte veta skulle vara att lära sig lättare, klarare och säkrare. Skulle måttfullheten råda över oss, skulle människorna leva väl och bli lyckliga. Ty det skulle vara vetande om det goda och det onda som varit, är och skall vara. Men Sokrates avslutar: ”jag är en dålig sökare” och ”en dåre som inte kan söka något med det sagda.”

Platon. Euthydemos. Genom ”det vanliga gudomliga tecknet” inleder Sokrates samtal med de föregivna vishetslärarna Euthydemos och Dionysodoros, som påstår sig veta allt om hur alla skall leva överallt och alltid. Sokrates blir gärna rannsakad, eftersom han är omedveten om att han är vis. Han driver med deras auktoritära motsägelsekonst för att bereda rum för sin symmetriska samtalskonst, så att samförståndet framträder genom samtalsfarsen. Han tar sig då an Kleinias och Kriton som utsatts för besserwissrarna och söker tillsammans med dem svar på deras frågor om hur de skall leva, eftersom alla människor önskar blomstra och bli lyckliga. ”Ty vi bör välvilligt bemöta varje människa, vem än det är, som yttrar något som vetter åt klokhet och modigt anstränger sig att utreda.” Sokrates mål är ett samtal som uppmuntrar till att söka vishet och öva dygd. Hans frågande syftar till att lära den andre hur ett ord kan användas på olika sätt istället för bara ett sätt och att envar bör ombesörja vishet och dygd. Ty visheten orsakar alla människor att bli lyckliga och blomstra genom att vara måttfulla, rättfärdiga och modiga. Noga taget visar ”klokhet och vishet” hur alla goda ting skall användas väl och hur egendomens goda, kroppens goda och själens goda skall rankas. På så vis kan människan nå sitt yttersta mål att bli lycklig, god och vis. Dialogen slutar med en uppmaning att själva noga och väl undersöka om det verkliga vishetssökandet till skillnad från det skenbara vishetssökandet synes oss gott och, om så, eftertrakta och utöva det hängivet.
 

Platon. Euthyphron. Sokrates intresserar sig för alla människor och talar därför med dem om det som han har att komma med. Här visar han både att Euthyphron inte är vis som han gör anspråk på och att Sokrates själv är ivrig att lära sig vishet av Euthyphron genom att frågande uppmärksamma, klargöra, åtskilja och granska dennes anspråk. Filosofen använder sin konst till att följa den andre varthelst denne leder i sökandet efter sanning. Dialogen kretsar kring frågan ”Vad är gudaktighet?” för att undvika barnsliga uppfattningar om det gudomliga såsom att vi skulle kunna gagna, vara till nytta för eller bedriva byteshandel med det gudomliga, utan endast söka vishet om det gudomliga för att hädanefter leva bättre.

Platon. Kriton. Kriton söker upp Sokrates och de undersöker tillsammans om det är rätt att undfly straff. De utgår enigt från den övervägda principen att det viktigaste är inte att leva utan att leva väl genom att alltid och överallt vinnlägga sig om dygd. De söker tillsammans öppet pröva hur den principen gäller för flykt från straff. Sokrates leder den gemensamma undersökningen framåt med fördjupande frågor, preciserande påståenden, erinrande eftertänksamhet, särskiljande satser, precisa parafraser, öppna överväganden och inbjudande invändningar. Att leva väl är enligt de sakkunniga att leva rättfärdigt, men det kan medföra att en bör lida för sanningen – intill döden – under den fåkunniga majoriteten. Kanske är slutklämmen att förnuftets ledning är gudomens ledning.

Platon. Láches. Den ovanligt långa inledningen erbjuder deltagarna möjlighet att uttrycka den gemensamma utgångspunkten för rådslaget, nämligen att som samrådare och gemenskapare rådgöra och öva sig i omsorgen om att människor skall bli goda. I gemenskapen med andra ägnar Sokrates all sin tid åt detta ädla sökande, i vilket han uppmärksamt lyssnar och rådgör utifrån vad han har lärt sig av övriga deltagare. Han uppmuntrar den som är ovan att resonera om livet att inte bekymra sig över att ännu inte kunna uttrycka sina tankar, utan att förbli och stå fast i sökandet liksom en god jägare springer efter sitt byte och inte ger upp. Samtalspartnern måste själv avgöra om denne vill samtala, rådgöra och skärskåda något livsviktigt samtalsämne tillsammans med Sokrates; att ingå i samtal för att bli tillfrågad, redogöra för sina svar och utbyta skäl med varandra och upptäcka att en del bara är kunskapsanspråk och inte kunskap. Samtalsvännen leds av Sokrates rannsakande dialog om dygd och vishet till att svara för sig själv, sitt tidigare, nuvarande och komman-de levnadssätt. Att samtala så är att både samråda och undersöka tillsam-mans. ”Ty spörjandet är gemensamt mellan mig och dig.” Sokrates bevarar den andres del i det gemensamma resonemanget genom att uppmärksamma och gemensamt överlägga det sagda för att gemensamt söka vad alla behöver. Men Sokrates förnekar både att vara mästare i samtalsämnet och i själavården, även om han sedan ungdomen har önskat sig en dygdig lärare som vårdat många själar till att bli dygdiga. Istället försöker han ordna, precisera och klargöra. Att begynna vid begynnelsen genom att fråga oss själva vad för slags fråga vi samtalar om och undersöker svar på, nämligen rådfrågar om de sätt som dygd bäst kan förvärvas. Han föreslår att det är enklare att undersöka en del av dygden än hela dygden. Sokrates frågar på så vis för att lära sig av andra, men han frågar ibland dåligt så att samtalsgemenskapen inte får svar på sina frågor.

Pichanick, Alan. “Sôphrosunê, Socratic Therapy, and Platonic Drama in Plato’s Charmides.” Epoche: A Journal for the History of Philosophy 21, nr. 1 (2016): 47-66. – Artikeln framhäver hur den sokratiska terapin syftar till självkännedom genom dialogen. Måttfullhetens helhetsförståelse innefattar självkännedomen att jag vet att jag inte vet vad det är att vara människa och vad människans goda är. Att veta att jag inte vet är att känna sig själv och det är gott att känna sig själv så, eftersom det innebär att veta sig sakna såväl gudomlig vishet som mänsklig förmätenhet. För att förvärva denna måttfullhetens livskunskap behöver vi ständigt den dialogiska polyfonin som förenar olika slags kunskapsformer.

Raabe, Peter B. Philosophical Counseling: Theory and Practice. Westport, Conn./London: Praeger, 2001. – Författarens reviderade doktorsavhandling om filosofisk praktik. Gedigen och tänkvärd. Kapitel fyra är åtminstone nödvändig läsning.

Raabe, Peter B. Issues in Philosophical Counseling. Westport, Conn.: Praeger, 2002. – Kapitlen innehåller korta förklaringar av filosofisk praktik, diskussioner av några konkreta livsproblem från ett filosofiskt perspektiv och analyser av bruket av psykofarmaka.

Raabe, Peter B. Philosophy's role in counseling and psychotherapy. Lanham: Rowman & Littlefield, 2014. – Bokens första del argumenterar att såväl den teoretiska som den praktiska litteraturen om psykisk ohälsa är full av självmotsägelser och begreppsförvirringar. Andra delen argumenterar att filosofin hjälper psykoterapin vetenskapsteoretiskt, praktiskt och pedagogiskt. Tredje delen innehåller en kursplan i filosofi för psykoterapeuter.

Rabbow, Paul. Seelenführung: Metodik der Exerzitien in der Antike. München: Kösel, 1954. – Klassisk studie över klassisk livsvägledning och levnadsövningar.

Ricœur, Paul. Temps et récit. bd. 1. Paris: Seuil, 1983. (Eng. övs. Time and narrative. övs. McLaughlin och Pellauer. bd. 1. Chicago: University of Chicago Press, 1984.) – I första halvan av det tredje kapitlet erbjuder Ricœur en för filosofisk praktik viktig analys av det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan berättandet av vår livshistoria och vår timlighet. Vår livsberättelse förutsätter en praktisk förståelse av vad det är att vara människa och vi berättar den (mer eller mindre medvetet) i enlighet med vårt tidsböjda språkbruk. Ricœurs analys kan tolkas så att i tiden är bestämningarna och beskrivningarna av våra val utbytbara med ord av samma ordklass och valen föränderliga, men i berättelsen är satsdelarnas bestämningar och beskrivningar inte utbytbara och berättelsen oföränderlig. När vi berättar för oss själva och andra kan vi därför misstaga berättelsens logik för handlandets logik. Medan vårt val samtidigt kan bestämmas och beskrivas annorlunda, kan inte vår berättelse historiskt bestämmas och beskrivas annorlunda. Vi behöver därför i samtal återföra oss själva till vårt handlande för att få oss att kunna återberätta hur vi har handlat, handlar och skulle kunna ha handlat eller skulle kunna komma att handla. Därigenom kan vi förändra vår livsberättelse och oss själva.

Roberts, Robert. “Narrative Ethics.” Philosophy Compass 7 (2012):174-182. – Uppsatsen framhäver att karaktärsdrag endast blir begripliga i utförliga berättelser utvecklade över tid. ”En djup förståelse av dessa karaktärsdrag utgör en viktig del av vad som kallats ’vishet’ i många traditioner, och således är karaktärsetiken ett naturligt återvändande till den antika uppfattningen att filosofens uppgift är att upptäcka, klargöra och meddela vishet – en förståelse av det goda livet för människor.” Författaren uppvisar ingen bekantskap med filosofisk praktik, men artikulerar väl hur en filosofisk praktiker kan stötta sig själv och sina samtalsgäster till en utförlig, nyanserad och finkänslig livsberättelse för att indikera och identifiera karaktärsdrag. Vår karaktär är nämligen innesluten i vår livsberättelse och visar våra nuvarande hållningar att handla, känna och tänka. Enbart i berättelsen kan vår identitet egentligen uttryckas, eftersom vår kännedom av oss själva består av den nuvarande historian om våra minnen av dåtiden och förväntningar på framtiden. Vi har genom vårt leverne en mer eller mindre klar förståelse av hur namnen för karaktärsdrag följer (kontextuella) grammatiska regler för vilka slags handlingar, tankar och känslor som exemplifierar ett karaktärsdrag. Utöver det självupplevda hjälper skönlitteraturen oss att förstå våra goda och dåliga karaktärsdrag.

Rehnman, Sebastian "Undran inför liv och död" Modern psykologi, 4 maj 2018. – Vår största utmaning i livet är döden. Filosofin har traditionellt uppfattats som konsten att leva och dö, och i den palliativa vården skulle den därför kunna ha ett särskilt bidrag till den helhetsförståelse av livet som är oss kär. Denna artikel om undrande och undersökande gemenskap finns här.

Saran, Rene, och Barbara Neisser. Enquiring minds: Socratic dialogue in education. Stoke-on-Trent: Trentham, 2004. – Internationell essäsamling om den sokratiska dialogens teori och praktik med. bl.a. Leonard Nelson och Gustav Heckmann. Bidragen är av växlande kvalitet.

Seeskin, Kenneth. Dialogue and Discovery: A Study in Socratic method. Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1987. – Seeskin visar att dialogiskt sanningssökande är mer än en logisk övning och framförallt en ömsesidig moralisk prövning som uppenbarar samtalspartnernas karaktärer. Därför är dialogen en övning i intellektuell och etisk dygd.

Seikkula, Jaakko och Tom Erik Arnkil. 2013. Åpen dialog i relasjonell praksis: respekt for annerledeshet i øyeblikket. Övs. A. Sjøby. Oslo: Gyldendal akademisk. – Författarna inbjuder läsaren att vidga deras trettioåriga arbete och forskning om dialog inom psykoterapi och socialarbete till andra verksamhetsområden. Boken försöker klargöra vad som gör relationer dialogiska och hur dialogiska praktiker kan utvecklas. Deras redogörelse för dialogen bygger på filosoferna Mikael Bachtin och Emmanuel Lévinas.

Skjervheim, Hans. Deltakar og tilskodar og andre essays, red. Asbjørn Aarnes, s. 71-87. Oslo: Aschehoug, 1996, 1957. – Titelessän av den framstående nynorske filosofen är fundamental för det livsvägledande samtalet. Han antar att det egentliga mänskliga mötet sker i språket och att vi därigenom får en gemensam värld. Skjervheim argumenterar sedan att vi kan inta två olika hållningar till den andres yttranden. Om vi intar deltagarens hållning och engagerar oss i vad den andre säger, så uppkommer en treledad relation mellan dig, mig och det du säger. Vi är då tillsammans om något tredje. Vi tar den andre på allvar när vi koncentrerar oss på vad den andre säger och deltager i en gemensam undersökningen av det sagda. Om vi emellertid intar åskådarens hållning och konstaterar som faktum att den andre säger något, så uppkommer en tvåledad relation mellan mig och det faktum som är den andres faktum. Då är inte längre samtalet ämne för att söka gemensam förståelse, vi riskerar att inte ta ställning till vad den andre säger och därmed inte ta den andre på allvar. Den deltagande hållningen är den filosofiska hållningen, medan den åskådande hållingen är den psykologiska och sociologiska hållningen. Med deltagarens hållning kan vi förstå oss själva och realisera vår existens, medan med åskådarens hållning kan vi missförstå oss själva och förfuska vår existens. Ty åskådarens hållning gör den andre eller sig själv till objekt/faktum för vad som var där och då, medan deltagarens hållning gör den andre eller sig själv till subjekt för vad som är här och nu.

Svare, Helge. “Samtalens plass i et menneskeliv: Anders Lindseth i samtale med Helge Svare.” Samtiden, nr. 3 (2002): 114-123. – Två framstående filosofiska praktiker för ett vackert samtal om vad det innebär att utöva filosofi i dialog med medmänniskor. (Länk till PDF-fil överst i denna källförteckning.)

 

Svare, Helge. "Livet er en reise": metaforer i filosofi, vitenskap og dagligliv. Oslo: Pax, 2002. – Kapitel åtta visar kort och koncist hur en filosofisk praktiker kan hjälpa sin samtalsgäst med att reflektera över hur metaforer och narrativer om livet påverkar vårt sätt att tänka, erfara och handla.

Svare, Helge. “Behandling eller dialog?” Impuls: tidskrift for psykologi 58, nr. 2 (2004): 59-64. – Artikeln argumenterar att filosofisk praktik kan genom sitt institutionella oberoende dels erkänna samtalsgästens egenrätt till att både definiera temat och målet för dialogen, dels undvika ”en sorts professionell hybris eller arrogans där man vänder ryggen till det dialogiska eftersom man ju ändå vet vad saken gäller.” Filosofen försöker istället att med sin dialogiska hållning och sina fackkunskaper stötta gästen till att besvara sina egna existentiella eller etiska frågor.

Svare, Helge. Den gode samtalen: kunsten å skape dialog. Oslo: Pax, 2006. – En mångfacetterad bok som inspirerar till att att låta dialogen bli ett livsvillkor för individ och samhälle.

Svare, Helge. “How Do We Best Educate Philosophical Counselors? Some Experiences and Reflections from the Norwegian Educational Program.” Philosophical Practice 2, nr. 1 (2006): 29-39. – Artikeln innehåller en såväl teoretisk som empirisk studie om färdighetsträning av filosofiska vägledare.

Svare, Helge “Socratic Dialogue and Narrative Theory.” I The Challenge of Dialogue: Socratic Dialogue and and Other forms of Dialogue in Different Political Systems and Cultures, red. Jens Peter Brune och Dieter  Krohn, 62-72. Berlin: LIT Verlag, 2010. – Uppsatsen vidareutvecklar gruppdialogen utifrån begreppet narrativitet. När gruppdialogen börjar med en runda där varje deltagare får berätta något självupplevt som svar på dialogens frågeställning, befrämjar det att den gemensamma undersökningen och klargöringen förblir livsnära. Berättelserna ger enskilda och gemensamma meningssammanhang, varje händelse kan återberättas på flera sätt och berättelserna stärker deltagarna enskilt och gemensamt i sin strävan att leva väl.

Svare, Helge, och Henning Herrestad. Filosofi for livet: en innføring i filosofisk praksis. Oslo: Unipub, 2004. (Även i sv. övs.) – Detta är förmodligen den bästa inledningen till filosofisk praktik: en klok bok rik på uppslag. Författarna utarbetade den norska utbildningen till filosofisk praktiker och skriver gediget om såväl den historiska och teoretiska bakgrunden som den systematiska och praktiska utövningen av vishetssökande samtal. Boken innehåller många exempel och utförlig reflektion kring dessa.

Taylor, Charles. “The Dialogical Self.” I The Interpretative Turn: Philosophy, Science, Culture, red. David R. Hiley, James F. Bohman och Richard Schusterman (Ithaca: Cornell University Press, 1991), s. 304-314. – Modernt västerländskt språkbruk har enligt Taylor reifierat första personens personliga pronomen för den egna erfarenheten och söndrar därigenom människan från hennes kroppsliga och sociala existens. Han argumenterar istället att vår förståelse av oss själva är förkroppsligad i sociala praktiker och att vår identitet är mer eller mindre artikulerad i dialoger. Genom att få treva mig fram till mitt uttryck blir jag till i dialogen, eftersom samtalsparternas samverkan ger oss en ny plats och förståelse. Genom att uppriktigt deltaga i samtalet finner vi gradvis vår röst och oss själva. 

Taylor, C. C. W. Socrates: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, 2000. – Andra halvan av tredje kapitlet tillsammans med fjärde kapitlet utgör en god historiskt informerad inledning till att föra existentiella och etiska individ- och gruppdialoger på sokratiskt vis, nämligen genom att gemensamt undersöka huruvida kunskapsanspråk om hur vi skall leva är förenliga och försvarbara. Motsatt de som föreger sig veta hur vi skall leva (sofisterna), strävar åtminstone de filosofiska dialogerna efter vishet genom ofullständiga definitioner av dygderna.

Vlastos, Gregory. Socratic studies, red. Myles Burnyeat. Cambridge: Cambridge University Press, 1994. – Det första kapitlet om rannsakningens metod och det andra kapitlet om icke-vetandets hållning utgör två monumentala studier av en inflytelserik forskare som bidrar till att föra sokratiska dialoger historiskt informerad. Dialogen syftar till att öppet rannsaka vårt svar på frågan hur människan skall leva. Men Vlastos tes att aktiviteten skulle bestå i att motbevisa den andres svar, har många senare forskare ifrågasatt genom att visa att rannsakandet är medverkan och samverkan.

Weiner, Neal O. The harmony of the soul: mental health and moral virtue reconsidered, SUNY series in the philosophy of psychology. New York: State University of New York Press, 1993. – Den här boken i filosofisk psykologi förenar det klassiska dygdbegreppet med en naturvetenskaplig förståelse av psykisk hälsa. De första två delarna klargör begreppen kroppslig hälsa och sjukdom samt utsträcker dem till själslig hälsa. Den tredje och sista delen tillämpar denna redogörelse för den mänskliga naturens potentialer på det mänskliga goda, så att mental och moralisk hälsa hänger samman i daningen av vår karaktär med dygder. Härigenom uppnås själslig harmoni, balans och integritet. Hjälpsamt ramverk för den filosofiske praktikern.

Weiss, Michael Noah, red. The Socratic handbook: dialogue methods for philosophical practice. Zurich: Lit Verlag, 2015. – I den här boken har trettiofyra filosofiska praktiker från tjugo länder skrivit varsitt kapitel om att liksom Sokrates genomföra och främja existentiella och etiska dialoger. Här finns en rik mångfald av tillgävagångssätt och tillämpningar. Kvalitén på uppsatserna varierar.

White, Michael. Maps of narrative practice. New York/London: W. W. Norton, 2007. – En av pionjärerna i narrativ praktik beskriver hur samtalsvärden kan stötta samtalsgästen att konkret och fylligt berätta, omskriva och återberätta sin livshistoria. Boken innehåller ett flertal hjälpsamma fallstudier. White saknar emellertid en systematisk redogörelse för vad människan är, och vad förståelse, avsikt, känsla och vilja är, så det förekommer en hel del förvirrade och förvirrande formuleringar. Han påpekar att människors helhetsförståelse av livet och vad vi värderar är av största betydelse, men visar ingen medvetenhet om att filosofin utförligt har bearbetat och bearbetar dessa existentiella och etiska temata sedan ett par årtusenden tillbaka.

 Yalom, Irvin D. Gift of therapy: an open letter to a new generation of therapists and their patients. Rev. utg. London: Piatkus, 2010. (Även sv. övs.) – Yalom delar ovanligt många erfarenheter från sin praktik och framhäver att en rätt mellanmänsklig relation är avgörande för att samtal skall bli livsförändrande. Han säger inte men visar att psykologin är irrelevant för samtalsgästerna; han säger men visar inte att någon av Nietzsches eller Schopenhauers aforismer är relevanta för hans samtalsgäster. Slutsatsen torde bli att med gedigen samtalskonst och omfattande filosofiska kunskaper är den existentiella och etiska dialogen en dyrbar gåva. (Enstaka gånger förekommer antaganden av psykoanalytiska förvirringar eller falsarier.)

Zimmermann, Ana Cristina, och W. John Morgan. “A Time for Silence? Its Possibilities for Dialogue and for Reflective Learning.” Studies in Philosophy and Education 35:4 (2016): 399-413. – Författarna argumenterar för att vårt samhälle tycks anse att det är bättre att tala än att tiga, men att vi utan tid och rum för det osagda eller rentav det outsägliga inte kan tänka kreativt och kritiskt. Då misstar vi oss om talets syfte. Men i den förkroppsligade dialogen syftar tystnad och enskildhet till att ömsesidigt bemyndiga och iståndsätta varandra till ömsesidigt tilltal, eftersom tystnaden hör ihop med eftertanke och reflektion över vad som sagts och inte sagts. I tystnaden kan den enskilde återta sin uttrycksförmåga, och i samtalet främja självkännedom, självaktning, annanhet, ödmjukhet och förundran.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vill du veta mer? Ta kontakt

Dialogikos inbjuder dig – enskilt eller i grupp – att bli delaktig av ett samtal om livsfrågor. Kom för att reflektera över ditt liv, dina val, utmaningar, tankar, känslor, drömmar och visioner.

© 2019 Sebastian Rehnman