Vad är det att vara svävande?

Vi kan bli stilla inför fågeln eller lövet som förblir i luften och sakta rör sig. Det kan tilltala oss, det kan tilldraga oss, att sväva likaså. Att få vara liksom lövet eller fågeln. Vi liknar ibland erfarenheten av att röra oss lätt och sakta över marken med att ännu inte vara avgjord. Denna öppenhet inför somligt i livet tycks viktig för att leva väl. Kanske är det därför vi för över svävningens rumsliga språkbruk till svävningens förtänksamma språkbruk: att hålla eller behålla vår undran, kanske förundran, i svävning. Vi talar om att sväva i okunnighet, sväva i ovisshet, sväva i tvivelsmål och sväva på målet, men också om den upprymda erfarenheten av att röra oss lätt och sakta i det oavgjorda. Något kan föresväva oss och kanhända behöver vi bli svävande för att det som framträder dunkelt för oss skall bli medvetet. Men metaforen tycks förutsätta att inte allt…