Vad är det att vara svävande?

Vi kan bli stilla inför fågeln eller lövet som förblir i luften och sakta rör sig. Det kan tilltala oss, det kan tilldraga oss, att sväva likaså. Att få vara liksom lövet eller fågeln. Vi liknar ibland erfarenheten av att röra oss lätt och sakta över marken med att ännu inte vara avgjord. Denna öppenhet inför somligt i livet tycks viktig för att leva väl. Kanske är det därför vi för över svävningens rumsliga språkbruk till svävningens förtänksamma språkbruk: att hålla eller behålla vår undran, kanske förundran, i svävning. Vi talar om att sväva i okunnighet, sväva i ovisshet, sväva i tvivelsmål och sväva på målet, men också om den upprymda erfarenheten av att röra oss lätt och sakta i det oavgjorda. Något kan föresväva oss och kanhända behöver vi bli svävande för att det som framträder dunkelt för oss skall bli medvetet. Men metaforen tycks förutsätta att inte allt är svävande, utan att åtminstone undringens betydelse och det i vilken undringen är satt är någotsånär fast. Vår förståelse av vad vi skall göra svävar exempelvis inte om vi skulle se någon riskera att drunkna. Metaforen synes alltså anta att det finns påståenden vilkas sanning är avgjord, men att det utöver dessa finns frågor vars svar inte är avgjort. När ingenting är givet är vi förmodligen inte i svävning utan i svindel. När allting är givet är vi förmodligen inte säkra utan osäkra. Möjligtvis är det när vi kommit i svävning, blivit svävande, som vi kan finna eller finner att det givna vi lyfte från inte är så givet utan blott föregivet. Kanske behöver vi bli och förbli svävande för att uppfatta, känna och välja vad som egentligen träder fram i livet och av livet, hos oss själva, andra och annat. 

Men hur svävar vi väl för att vare sig kraschlanda eller vilseföras? Vad kännetecknar handlingen eller hållningen som får oss att sväva väl? Är det öppenhet, övervägning, uppslagsrikedom, resonerande, dryftande? Är det att frågande försöka förbli vid vad som framträder framför att förhastat fälla fördom? En blott beskrivande beredskap bortom bedömande? Ödmjukt övande öppenhet? Hur bevarar vi det skäligt oavgjorda på livets väg? Hur lever vi väl säkra över osäkerheten, kunniga om okunnigheten, vetande ovetandet och förvissade om ovissheten? Är det en hållning som gör att vi raskt, jämt och nöjt kan förhålla oss öppna, mottagliga, dryftande? Att upphöra att sväva, är det att landa väl i omdömet av rätt skäl, på rätt sätt och i rätt omständigheter? Ja, detta förtjänar en gemensam undersökning.  

Mot bakgrund av dessa svävande formuleringar önskar vi ingå i en samtalsgemenskap bortom åsiktstvång och tyckandets tyranni. I dialogen försöker vi tillsammans lätt och sakta spåra vad det är att vara svävande. Vi börjar med att låta envar komma i svävning och söka erinra sig en episod av svävning, en svävande episod, på livets väg. Utifrån dessa undringar samspråkar vi sedan vardagligt utifrån en av vardagssituationerna, för att ur det outsagda stötta varandra att försöka säga vad som kännetecknar oss tankemässigt, känslomässigt och viljemässigt då vi svävar väl inför ett beslut. Med öppenhet undersöker vi gemensamt vad det är att kunna skilja väl mellan det givna och det föregivna. Vi avrundar med att låta envar summera hur hen önskar tillämpa kvällens samråd i sitt liv. Kanske lämnar vi samtalsgemenskapen den här gången för att lite saktare och lättare röra oss vidare på livets väg. Kanhända har vi bringats i svävning och vill förbli svävande inför det förvissat ovissa. 

Värd för dialogen är filosofiprofessor och filosofisk praktiker Sebastian Rehnman. Avgiften är 150 kr. Deltagarantalet är begränsat till 10 stycken.