Dödskafé – Livskafé

Kanske inbjudan synes mer morbid än vital. Men att tala, ja, samtala om döden, att låta döden komma till tals, kan vara svårt och sällsynt. Ändå har mänsklighetens alla visdomstraditioner hävdat att vi behöver erkänna döden för att kunna leva väl. Enligt Sokrates "övar sig de riktiga visdomsökarna i att dö." Dödskafé är därför de levandes kafésamtal om döden för livets skull. Målet är att bli mer uppmärksam om döden för att bli mer uppmärksam om livet, det goda livet. Vi söker inte ett dödsbringande utan ett livgivande samtal, och vi avser  inte att dödförklara utan livnära oss med samtalet, så att vi med vördnaden för döden kan högakta livet. Det ända som förutsätts är att Du vill samtala om döden.

Vi möts med att envar tar med sig sin egen fika efter smak och får finna sin stämma i samtalsgemenskapen. Efter en inledning låter vi envar samla sig och bli stilla inför sin undran om död och döende. Vi tar därefter en runda där envar får tänka högt och oavbrutet om sitt deltagande i kaféet. Efter varje inlägg är vi stilla och mottagliga för den föregående talarens tal, ja, tilltal. Likt den tåliga kaféblomman övar vi oss i att tåla tanken på döden och lyssnar såväl tålmodigt till oss själva som tolerant till varandra. Vi ger varandra rum och tid att tala om döden utan förutfattade meningar och menande förväntningar, utan avsikt att övertala någon till något. Vi strävar efter att vara närvarande, mottagliga och uppmärksamma inför det angelägna. 

När alla och envar har fått yttra sig om döden, undrar och undersöker vi gemensamt på lyhört, frågande, öppet och fördjupande sätt dödens och döendets mening, livets och levernets mening. Vad känner, uppfattar, tänker, gör och vill vi inför döden och livet? Med vilken stämning förhåller vi oss väl till livet och döden? Kan det finnas ett själstillstånd mellan dödsföraktets dumdristighet och högmod å ena sidan och dödsångestens lamslagenhet och klenmod å andra sidan? Ja, vad mer kan vi fråga oss? Vi samarbetar och medverkar i vilket fall till ömsesidigt fördjupad förståelse. Vi behöver inte bli entydigt enstämmiga eller snävt samstämmiga, men flertydigt flerstämmiga för att förstå döden för livets skull. Vi månar därför om att låta alla och envar komma till tals, men låter även tystnaden tala till oss.

Den sista stunden tar vi åter en runda. Vi blir först stilla i eftertänksamhet över vad vi blivit varse, känt och tänkt om hur vi vill leva med döden fortsättningsvis. Vi låter därefter alla och envar dela sin kaféerfarenhet. Vi lyssnar uppmärksamt, respekterar och värnar om varandras konfidentialitet. Vi avslutar med att tacka och välönska varandra att leva väl med döden.

Vi fikar alltså tillsammans om döden för livet i ett öppet och respektfullt samtal. Vi ingår i dialogen utan alla eventuella professioner eller titlar och deltar som döende medmänniskor för livets skull. I dödskaféet utgår vi helt enkelt från vår okunnighet om döden och döendet för vår kunnighet om livet och levernet. Ett dödskafé är inte en anhöriggrupp eller sorggrupp, även om sorgen och saknaden givetvis har sin plats i samtalet. Om du inte känner dig trygg med att samtala öppet om döden, torde det vara bättre att börja med enskilt samtal hos någon som är övad för sådana samtal. 

Deltagarantalet är begränsat till 5-10 stycken. Samtalet är gratis men föranmälan nödvändig. Kanske kan du ge ett bidrag till Prostatacancerförbundet på BG 900-1017, PG 90 01 01-7 eller Swish 9001017.

Värd för dialogen är Sebastian Rehnman, filosofiprofessor (UiS), filosofisk praktiker (NSFP & SSFP) och existentiell vägledare (SEPT). 

Dödskaféer startades av den schweiziske sociologen Bernard Crettaz och vidareutvecklades av den engelske begravningsentreprenören Jon Underwood och den engelska psykoterapeuten Sue Barsky Reid. Internationellt har tusentals dödskaféer arrangerats med hundratusentals deltagare. 

Glöm inte ta med ditt kvällsfika!